Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 juni 1867, sida 1

den stilla flicksjälen hyste dylika tankar, och de efterträddes alltid af sjelfförebråelse och ett erkännande af huru goda de menniskor verkligen voro, öfver hvilka hon hade fördristat sig att fälla dom ; dessutom insåg hon äfven att den egentliga grunden till hennes missmod och återkommande ofördragsamhet låg i hennes eget hjertas tillstånd. om hon med lugnt sinne och lefnadslust hade rört sig i sina förhållanden, så hade allt varit annorlunda; hon var ingen olycklig qvinna, som efter strid och lidande önskade att glömma sig sjelf och de tilldragelser hon upplefvat; men hon bar inom sig ljufva önskningar, vemodiga minnen och sjunkande förhoppningar; hon trängtade efter att lösslita sig från dessa och förströ sig litet genom nya intryck; medan hon lugnt utförde sitt dagliga hvärf och visade verlden sitt milda ansigte, kände hon sig ofta försagd och de stilla sommarqvällarne bevittnade många tårar. För henne voro dagarne ofta långa, isynnerhet fridagarne, då hon var hänvisad till sig sjelf, — men nästan ett helt år hade förflutit, utan att hon riktigt visste huru. Ingen märkligare tilldragelse hade derunder afbrutit den söfvande enformigheten i Jensens hus, utom att sonen hade fått en qvarn och tagit den i besittring: det var en vigtig tilldragelse för honom och hela familjen, men för Julie hade den ej någon betydelse. Ej heller intresserade det henne synnerligen att den bataljon, som under en längre tid hade varit förlagd i staden, skulle aflösas af en annan; hon hade ingen bekant bland de aftågande och väntade lika så litet att få någon bland de anländande. Den nya bataljonen hade redan under en månad