Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 juni 1867, sida 2

III. I det stilla hemmet, under ett enformigt hvardagslif, var det deremot en fruktbar jordmån för den kärlekens brodd, som hade uppspirat i Julies hjerta. Öfverlemnad åt minnets ljufhet och saknadens vemod fingo hennes känslor först den rätta utvecklingen, och hon blef medveten deraf, men intet ögonblick föll det henne in att söka förjaga eller undantränga dem; de voro henne dyrbara, och denna lilla verld af hopp och smärta gömde hon i sitt inre som en skatt. Hon dolde den äfven för sin moders ömma deltagande, hvaraf hon likväl så ofta kände behof. Det var henne omöjligt att meddela de få ord, de små tilldragelser, som utgjorde hela hennes förhållande till Harder; hon frukiade moderns lugna anmärkningar, direkta frågor, som skulle beröra hennes lyckliga minnen ech förminska hennes illusioner. Dessa tålte ej heller vid att förminskas, ty de voro af en obestämd och tvifvelaktig natur; hennes anspråkslöshet tillät henne ej att med säkerhet hoppas på hans genkärlek, ehuru det hade funnits tillfällen, då hon hade märkt innerligheten i hans väsen och värmen i hans blick. Skulle ej hennes anspråkslösa bild lätt utträngas af de eleganta och mera verldserfarna Köpenhamnsdamer, med hvilka han sted i beröring? Dessa och många lika så pinsamma frågor korsades i hennes själ, jemte det ungdomliga hoppet och det varma hjertats tillit, och under hennes lugna yttre doldes mången tyst strid, som efterlemnade sitt spår i det förr så blomstrande ansigtet. Hennes föräldrar sade ofta: -— Du har visst tråkigt här i hemmet, kära barn, — det förefaller dig väl enformigt