Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1867, sida 2

täcka form och ögonens glans. Då fru Olufsen såg henne inträda, anspråkslös och okonstlad som vanligt, gick hon vänligt emot henne, klappade henne på kinden och sade: — Se på mig, söta barn, du är så täck i qväll att jag måste betrakta dig! Detta ofrivilliga bifall ökade rodnaden på Julies kinder, men styrkte äfven hennes mod; och detta behöfde hon, ty medan hon klädde sig hade tant Mörk yttrat sitt tadel öfver hennes fåfänga, och dessutom instruerat henne huru hon skulle uppföra sig, så att hon slutligen knappast visste, om hon var väl eller illa klädd och om hon skulle göra så eller så. Tant Olufsens ord återgåfvo jemvigten åt hennes sinne, och hon rörde sig utan fruktan bland den öfriga ungdomen, som efterhand samlades. Med en viss orolig väntan riktades hennes ögen ofta mot dörren, slutligen inträdde Harder, och hennes hjerta klappade häftigare. Det dröjde ej heller länge förrän han kom fram till henne, sade att det var en evighet sedan han träffat henne och bad om den första dansen. Hon ville så gerna hafva sagt ,ja dertill, men hon hade redan lofrat den åt Johan Olufsen; de två skulle öppna balen, som fru Olufsen sade. Då den sistnämnde just gick förbi dem i detsamma, sade hon i förbigående: — Emedan den här lilla bjudningen är till ära för min niece, så bör hon också ha den lilla förpligtelsen eller utmärkelsen, — hvad man vill kalla det. Harder invände att han alldeles icke visste, att det var någon särskildt anledning till denna bjudning.