Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1867, sida 2

cinder, som bådo honom tala i en allmänvare ton, det låta vi vara osagdt, men van antog en gladare min och tillade: — Men det vill jag nu inte tala om i jväll, utan ber er om så många dansar som möjligt, och till en början får jag anhålla om den andra valsen. — Julie lofrade honom den och måste nu följa sin kusin, som anlände i detsamma för att föra henne till danssalen. Under dans, lekar och glädje gick afonen hastigt förbi, alltför hastigt för vårt unga par. Både i dansen och leken möttes de ofta, det var så många tillfällen, hvarvid Harder kunde gå Julie litet tillhanda, än måste några ord hviskas, än skulle någon fantastisk prydnad anbringas i håret vid någon roll i ordspråksleken, och det föll sig alltid så att han var i närheten, — och hon emottog så gerna hans hjelp, det var något så ljuft för dem båda att gifra och emottaga, ty kärlekens morgonrodnad gick upp. i de unga hjertan och spred sitt rosenskimmer öfver der minsta obetydlighet. Den förlänade äfver deras yttre ett förhöjdt behag, de såg så bra ut tillsammans, antingen de lätt svingade omkring i valsen eller komme tillsammans vid andra tidsfördrif. Många observerade detta, men ingen anade orsa ken dertill. Utan någon bestämd plan emotsåg Harder med en viss förhoppning det ögon blick, då Julie skulle: begifva sig hem frår Olufsens; han litade på att tant Mörk va för sparsam att låta henne få en vagn han ville försöka få följa henne, och — hvad då? IIjertat blef så oroligt vid dett: spörsmål, men ej för något pris ville har släppa detta gynnsamma tilltälle. Me