Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1867, sida 2

under denåsednare tiden, då hvarje försök att träffa och tala med henne hade misslyckats, tröttnade han dervid och sträfvade att ej vidare tänka på henne. Han sökte åter sina kamraters sällskap, och då han bland dem fann medintresserade i det studium, hvaråt han egnade sig och som med hvarje vecka kräfde allt mera flit och ansträngning, så förlorade Julie oförmärkt den dragningskraft, som hon en tid hade egt för honom, och hans själs rörelse efterträddes af dess fordna lugn. Dock måste vi yppa att hans första tanke, då han hade erhållit justitierådets bjudning, var: — Der träffar jag troligtvis Julie Linde, — och detta hopp gjorde bjudningen ännu kärkomnare för honom. Då han, vid sitt inträde, såg sig omkring i den täcka kretsen af unga damer, dröjde hans blick med välbehag vid hennes fina, qvinliga gestalt, och manad af en inre känsla gick han genast bort till henne för att anhålla om första dansen. Vi veta att detta försök misslyckades, och tillika huru fru Olussens ord genast hade satt honom in i situationen. : Denna underrättelse om Julies snara afresa öfverraskade honom på ett obehagligt sätt och skingrade ögonblickligen den likgiltighetens dimma, som under den sista tiden hade fördunklat hennes bild. Vi hafva emellertid behöft långt mera tid att förklara dessa intryck, än han behöfde för att blifva herre öfver dem. Han drog djupt efter andan, likasom för att frigöra sig från en osynlig tryckning, och sade derefter med låg röst: pris Ni reser, fröken Linde, — jag var ej förberedd på denna hjobspost! — Men om det var fruktan för att hafva sagt för mycket, eller det var Julies blossande