Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 31 maj 1867, sida 2

— Jaså, svarade fru Olufsen. — Jo, den kära flickan reser nu ifrån oss, och vi ville derför bereda henne ett litet nöje till afsked. Värdinnans pligter kallade henne åter bort från det unga paret, och de stodo ett ögonblick tysta framför hvarandra. Julie hade ingenting att säga, hon var upprörd, och Harder stod fullkomligt öfverraskad af den nyhet, som han nu hade fått höra. Vi bafva nämnt, att ett älskande qvinnohjerta behöfver så litet för att nära och bibehålla emottagna intryck; annorlunda är det med mannen: hans otåligare, kraftfullare natur tröttas af stillastående; lefver han utan den minsta beröring med föremålet för sitt intresse, så förblifver detta icke på samma ståndpunkt; det antingen slappas eller antager en pinsam karaktär. Är han derjemte en stolt, finkänslig natur och finner sig på ett eller annat sätt tillbakasatt, så verkar detta oftast så, att han med hela sin själs kraft söker besegra den böjelse han erfar. För att ernå detta söker han antingen förströelser eller den vida större lindring som en fördubblad verksamhet erbjuder. fäDet intryck, som Julie gjort på Ilarrs hjerta, hade först varit upplifvande; mötte han henne, så var hennes milda helsning tillräcklig att framkalla en angenäm känsla. Han sökte derför att så ofta som möjligt förnya dessa möten, eller han manövrerade på annat sätt för att sammanträffa med henne. Så länge detta lyckades, förlänade dessa små planer och beräkningar en viss spänning åt hans hvardagslif, gåfvo lagarna en betydelse, som de icke förr hade egt, och han sökte ej ätt frigöra sig från tanken på henne, Men