Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 maj 1867, sida 3

i vargjägmästare (Grand-Louvetier), i Normandiet blef fördrifven genom revolutionen, men återkallades, emedan vargarne under hans frånvaro förökade sig och anställde stor förstörelse, och han sutöfvade ostörd sitt ridderliga värf under revolustionsåären. Den yngre brodern, markisen, var född sunder emigranttiden i Jena, tog under restaurasionen tjenst vid Ludvig den 18:des hästgarde, der han stod som kapten då Julirevolutionen utbröt soch han utträdde ur militärtjensten. Under de första åren af restaurationen rådde ett starkt hat mellan det nya konungagardet och det störtade I kejsardömets officerare, och dueller hörde till ordningen för dagen. Den unge markis du Hallay Ivar en af de mest ömtålige och alltid stridsfärdige gardesofficerarne, och antalet af hans dueller uppgifves till icke mindre än tjugutre. Under Julidynastien vann han en stor popularitet i Paris genom sin process mot hertigen af Nemours. I franska operahuset fanns en loge, som vette ut mot prosceniet och allmänt kallades Ia loge infernale. Denna loge åtnjöt på sin tid ett stort rykte, och man hade att berätta en mängd fantastiska, pikanta och underliga historier från de dagar, då man hvarje afton såg Balzac figurera i densamma med sin bekanta käpp. Sjelf vexlade den fysionomi, och under Ludvig den 18:de hade markis du Hallay hyrt den. Han drömde aldraminst om, att Julirevolutionen, efter att ha beröfvat honom både hans militära ställning och hans hofcharge, äfven skulle tråntaga honom logen. Detta skedde emellertid. Hertigen af Nemours fick lust till densamma, och man tog den nu utan vidare krus från markisen. Denne öppnade vid handelsrätten process mot hertigen, men förlorade den. Största intresset ådrog sig markisen emellertid sedermera genom det värf som hedersdomare, eller rättare sagdt kompromissarie i hederstvister, hvilket man från alla håll, på grund af hans lojala karakter, noggranna kännedom om hederssaker och höga ställning, varit ense om att erbjuda honom och hvilket han städse skötte med den största opartiskhet och ett prisvärdt sträfvande att försona de stridande parterna. Han fungerade här som en verklig öfverhetsperson, med lugn och obestridd auktoritet, redigerade sjelf en skriftlig berättelse om det passerade och bifogade egenhändigt sin motiverade åsigt om saken. Några få dagar före sin död hade han, såsom Siecle berättar, emottagit presidiet i ett hederstribunal af 7 medlemmar, hvilkas uppdrag bestod uti att i sista instansen afgöra de tvister, hvilka antingen genom missförstånd eller genem en ögoubheklig uppbrusning ofta uppkomma mellan de franske journalisterne. Det är — anmärker en annan fransk tidning — tillräckligt för att gifva honom ett vackert vitsord efter hans död, om man i minnet återkallar, att han genom sin mellankomst förebyggt mångfaldiga dueller och bilagt tvister af den mest olika beskastenhet samt på så sätt gjort många genom ungdomlig obetänksamhet med de största faror hotade familjer en tjenst, hvilken de ej tillräckligt kunna erkänna. Anekdot från 18535 års utställning i Paris. Den store beduinhöfdingen Abd el Kader hade nyligen försonat sig med det franska kejsardömet och gästade Frankrikes hufvudstad, der lejonet från öknen var lejonet för dagen. Bland öfriga föremål för den vetgirige emirens uppmärksamhet intog den då pågående verldsutställningen ett framstående rum. Så hände det sig ock en dag, att emirens steg förde honom till den anspråkslösa svenska afdelningen. Sverges kommissarie skyndade att förevisa honom prof på vårt jern, såsom varande det mest utmärkta bland vårt lands produkter. Tankfull betraktade den vise emiren jernet och vände sig derefter till sina arabiska följeslagare. Se, utropade han, ,Gud är stor! I detta arma land, högt upp under polen, der evig is och snö herrska och der ingen planta uppspirar ur marken, der har den allvise i bergens djup nedlagt dessa skatter till menniskornas gagn. Gud är stor! Och emirens följeslagare slogo sig för sina bröst och bugade sig och sade: ,,Gud är stor! Men den svenske kommissarien ansåg sig dock i all underdånighet böra våga en liten opposition till förmån för Sverges klimat. Han höll för den välvilligt lyssnande emiren ett litet föredrag, som slutades med följande ord: ,,Såsom bevis på hvad j g haft äran anföra, tager jag mig friheten att här förevisa några ganska vackra prof på sädes-. slag, odlade i Sverge. Iuniren betraktade kornen, han smakade på dem. Slutligen vände han sig till sina följeslagare: S mina vänner, sade han, ,,hvad bevisar detta — att Gud ännu större! Och emirens följeslagare slogo sig och bugade sig och sade: ,,Gud position och får se den ofantliga utställningen af. norsk mais, skall han utan tvifvel göra den visa, iakttagelsen, att Gud blifvit ännu mycket stör Å sedan 1855.