i I. bondeståndet torde väl hr Carl Ifvarsdson kunna anses varit den som skarpast er och klarast kunde framföra sin mening, pi shuru äfven ett par andra, hr Rosenberg st t. ex., utvecklade en ledighet, ett lugn i föredraget, som förtjena allt erkännande. elfve hr Jöns Pährsson kan alldeles icke igas vara bortkommen i föredraget, hvad formen beträffar, men em innehållet kan man ej säga, såsom hr Jöns Pährsson yttrade om ett spektakel, som han å Kongl. b Teatern bevistat — det var under den de-U batt hr Jöns Pährsson öppnade, ensam n. höll och afslutade rörande anslaget till H teatern — att det var nöjaktigt. Hr d Per Nilsson i Espö har, fastän han hållit! tal mångfaldiga gånger, omöjligen kunnat ligga bort den ovanan att hegagna ,,så-S) som i stället för ,.som, ehuru han eljest t yttrade sig ganska bra. IIr Carl Anders Larsson, som med sin eloquentia corporis förenar mycken humor i föredraget, ha d aldrig under hela riksdagen kunnat börja vågot anförande utan att begagna ordet ja. Så här t. ex.: Ja, här har nu talats å så mycket, o. s. v. eller: Ja, i den här . saken hyser jag den åsigten, 0. 8. v. — 1 j, alltid ja, dock ej så till förståendes ft u som om hr C. A. Larsson hade ja till allt, tvertom! Fyra eller fem medlemmar af denna kammare ha ej yttrat sig under hela riksdagen, så att man ej kunnat få y reda på hvad de gå för. Ytterst sällan d fick man nöjet höra frih. von Schulzend heim, och när det skedde visade det sig, 1 att han nästan alldeles lagt bort den tonl!S han begagnade på riddarhuset. Det är . mycket vanligt, som bekant, att en talare lofvar att bli mycket kort. Bland dem. som i den vägen lofvade mycket, men höll litet, var hr Hessle, och när han någon h gång förklarade sig vilja afstå från ordet, erhöll han af kammaren en storm afbravorop. Fortfarande hafva ledemöterna afss bondeståndet den ovanan att tidt och ofta begära ordet för att ord för ord sigay hvad en föregående talare sagt. IIr Au-så gust Andersson brukade detta med fördel,h men Carl Anders Larsson sökte en gång A bota honom för det. Under en diskus-II sion begärde Larsson ordet och straxtiY derpå Andersson, men när nu Larssons. wr att yttra sig kom, afstod ha nfrån or-I4 det, hvaröfver Andersson, som tänkt plöja med Larssons kalf, blef alldeles perplex i och inte visste hvad han skulle säga, utan bara stod och stammade. Lexan var god, a men inte lär den väl hjelpa. Biskop Sund-s berg ledde med större säkerhet förhandb lingarne mot riksdagens slut, men understundom. då han skolle reda flera propositioner, trasslade han in sig ganska mycket. Deremot var han alltid särdeles hu-I man i sin talmansstol. g Om landtmannapartiet skulle jag vilja? tala ett par ord, dock ej om dess verkb samhet eller resultatet deraf, utan om dess ) j sista möte, om den sista gemensamma rispen hos De la Croix. Det var i denna salong landtmannapartiets ledamöter samlades under riksdagen, diskuterade i nå-s era timmar de frågor som stodo på föredragningslistan, öfverenskommo om den taktik som skulle följas, hvarpå medlemmarne intogo en enkel men tarflig sexa. b — — I Thorsdags på dvällen, samma dag riks-.3 dagen afslutades, träffades medlemmarne k för sista gången. Man höll tal, mänga tal. Grefve Arvid Posse yttrade sig i ett längre föredrag om partiets sträfvanden, huruledes det denna gång ej lyckats vinna majoritet, men det skulle då ske till nästa riksdag, hur detta parti blifvit hånadt och förläjligadt: men han uppmanade sina vänner att manneligen stå på sig och hålla ut intill ändan. Efter detta uppmuntran-s de tal uppstämde en lifvad ledamot: NMandom, mod och morske mäin e, och det varse f f — — — — — — meningen att bröderna skulle instämma i chorus, men vare sig nu att bröderna ej kände till Orsamarschen eller skälet var ett annat, nog at — ingen mer än långe Liss Ölof Larsson instämde, och ,, Mandom, : mod o. s. v. lär ha tagit sig mindre väll. ; ut. En ledamot föreslog derefter att landtmannapartiet skulle nedsätta en komitt, bestående af tre personer, med uppdragl. att så mycket som möjligt tillvarataga partiets intressen och isynnerhet att hålla tummen på ögat på tidningarna. Visserligen, menade grefve Posse, voro tidningarne här i landet af föga betydenhet, men det var ej utan ändå, medgaf den äälel, grefven, att de utöfvade ett visst inflytande. Emellertid kunde man ej komma öfverens om hvilka de tre komittledamöternet. skulle blifva, utan beslöts att blott en person skulle erhålla partiets förtroende i detta fall, och någon som vore bosatt i Stockholm. Som bland partiet fanns blott en enda af Stockholms representanter, Spegelfabrikören Svanberg, så hedrades han med förtroendet. Det är således hr Svanberg, en mycket driftig karl, som skall hälla tummen på ögat på pressen! Sällskapet åtskiljdes efter att ha öfverenskommit att man skulle träffas den 15 Januari 1568 kl. 6 e m. hos de la Croix. Oupphörligt fulla hus på ,Afrikanskan, ännu måste man flera dagar förut köpa sig biljetter, och man går och väntar otåligt på teaterdirektionens tillkännagifvande: Till denna representation gälla röda biljetter, eller blå o. s. v. Mellanakterna, strå af dem, äro långa, men man söker döda tiden så trefligt som möjligt. OpeL rakällarens värd har nemligen hittat på att gå resp. publiken tillhanda på bästa 22