35100CRHELOLIHIOAKTU(Irån Hand.-Tidn:s korresp.) Den 23 Maj 1867. En vecka har nu förflutit sedan våra epresentanter slutade sina mödosamma beten, tryckte hvarandras händer till fsked, tågade huller om buller upp i ikssalen, lyssnade till det med nyfikenet emotsedda throntalet och genom omud kysste konungen på hand, men ännu ser man då och då åtskilliga representaner, som med välbehag dröja qvar i vår nufvudstad, kanske några som ännu ej lyckats få seAfrikanskan, kanske också nägra som ha vigtiga saker ogjorda här innu. Bland dessa sednare torde väl landshöfdingen i Linköping vara en, ty ryktet om hans förflyttande till sinansministerposten torde ej vara gripet ur luften. Jag vill ej påstå, att biskop Sundberg dröjer qvar här för ,Afrikanskans ull, men nog har han skäl att vistas här något ännu, af det skäl, att — — dock så mycket är säkert, att för ecclesiastikministerpostens skull är det ej vi se honom här De norrländske representanterne ba en lång och svår hemfärd, så att man ej får undra på, om de till sista stunden draga sig för att anträda den, men nu hafva de då totalt uppgifvit hoppet att kunna komma hem pr ångbåt, utan ha de tagit mod till sig, rutschat åstad med Upsala-banan och knoga nu så sakteliga med gästgifvareskjuts För visso skall jag akta mig att anställa några betraktelser öfver riksdagens resultater, icke så mycket som en återblick på riksdagens verksamhet skall jag tinata mig; det enda vore om ni skulle tillåta mig att kasta en aldrig så liten blick på kamrarnes allmänna fysionomi, sådan den framträdt genom några bland representanterne. Ära den som äras bör — första kammaren således först. Första kammaren gjorde anspråk på att vara den mognade erfarenhetens, de sansade omdömenas, de i allo tyglade passionernas härd, det var här det återhållande elementet skulle dviljas — ja väl! med någon reservation blef så också händelsen. Här voro djup och grundlighet till sinnandes, som det måste vara i the House of lords. men djupet och grundligheten ha svårt för att frigöra sig från en beledsagare, som heter tråkigheten, och ingen kan neka, att icke den gjorde sig temligen hemmastadd i denna kammare, som doek genom två grefvar Mörner och grefve Erik Sparre räddades från att bli alldeles inbyrd deraf. Det var dessa tre herrar blott, sem förstodo att hålla mälron vid magt, som förmådde framkalla leenden i de sansades auleten, som kunde draga en publik till läktaren, som hindrade tidningsreferenterna från att falla i sömn. Hur uppfriskande var det också icke att höra grefve örner uppträda som den morskaste oppositionsman mot regeringen, att höra honom med sin klagande stämma begagna alla tillfällen till sidohugg mot omstörtningsmännen från förra riksdagen, att persifflera hvad han kallade den kommunala krigsmagten o. s. v. eller att lyssna till grefve Sparre da han ansträngde sig att bevisa, att penningens värde ej beror på tillvång och efterf. frågan, eller då han vid något på bredden gående föredrag bad kammaren om ursäkt för sina ,,utsväfningar, m. m. — det var endast när något i den vägen förekom, som ledamökände si plifrade, annars låg ett igt allvar irhandlingarna. Man åhörde under tystnad grefve Henning Hamilton och frih. Sprengtporten, man skockade sig kring hr Bergstedt och hr Nordström för att höra hvad deras svaga stämmor hade att förkunna, man lyssnade andaktsfullt till hrr Björcks och Beckmans fromma föredrag, man lät hr Rydins monotona katederföreläsningar gå in genom det ena örat och ut genom det andra, man pratade högljudt när hr Odelberg talade, man väntade förgäfves på att Thore Petrös son skulle hänföra anditoriet med samma völtalighetskraft som fadern. Det var vid sådana tillfällen man hörde en suck af belåtenhet genomgå församlingen, då t. ex. grefve Sparre fick ordet och satte lif deri, eller grefve Mörner anmälde sig att tala för att med hela sin larmoyanta vältalighet uttrycka sin missbelåtenhet med regering, representation och folk. Ofta nog var det vissheten att i on fråga så höra någon af dessa talare, som gjorde att huset var vil besatt, både der nere och der uppe. Grefvarne Mörners och Sparres förtjenster om fö kammaren äro sålunda ej ringa, och ledamöterne stå hos dem i förbindelse för månget angenämt afbrott i den ofta tryckande enformigheten. Med sin vanliga reda och säkerhet har grefve Lagerbjelke ledt förhandlingarna, som understundom företett ganska stora svårigheter. Andra kammaren, der det omogna framrusandet befarades, der det troddes att man skulle gå alt för häftigt till väga, har gladt alla genom sin hållning, värdig utan stelt pedanteri, genom sina uttalade fosterländska tankar, genom många välLetänkta beslut. Vår allmänhet har med lifligaste intresse följt dess förhandlingar, något hvarom också den städse packade åhörareläktaren nogsamt burit vittnesbörd. Allmänheten har älskat det der pulserande friskare lifvet, de oförblommeradt utsagda meningarna, de särdeles intressanta