Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1867, sida 2

sliga hatt visa sig för Paula och för der salltjemt mörkt blickande kanonikern. — Man uppför en konstrik byggnad knotade den sistnämnde, — och en vindflägt störtar den tillsammans! — Eller en god värjstöt, skämtade Fernando, — och jag måste öppet tillstå, att det vore skada om denna värja skulle försvinna under en lieenciats svarta kåpa. — Dermed är det nu slut, suckade don Bartolomeo, — ty med all sin djerfhet skall Ruiz likväl icke dritva fräckheten så långt att i morgon visa sig för sina heliga förmän ! — Tyvärr äro denna himmels portar nu tillslutna för mig, inföll don Ruiz med en något skenhelig min, — men kanske kan jag likväl blifva lycklig och salig. Han kastade vid dessa ord en innerlig blick på Paula, och då hon, i stället för ett mundtligt svar, räckte honom sin hand, uppgaf han ett så högt jubelrop, att kanonikern med trumpen min höll händerna för sina öron. — Skedd sak kan ej ändras, sade Melendez med en axelryckning, — och om don Bartolomeo, hvarpå jag ej tviflar efter det förefallna, är ense med oss, så skall äfven donna Leocadia vara förnuftig och tillstå, att hon tycker mera om denne: falske toreador, än — — nattliga serenader, som störa vår nattro, Han hade ej behöft yttra detta halfhviskande för att skona sin dotters känslor, ty Paula hade redan stigit upp och vid don Ruiz arm fö mit bl dkuggande träden i pa Slut.