Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 maj 1867, sida 2

s1g från sim balkong. Don Ruiz hade begifvit sig till toreron, hvilken ännu alltjemt låg försänkt i ett dvallikt tillstånd; men att han ej sof märkte man snart deraf, att han stundom öppnade sina ögon och äfven gaf den tillskyndade läkaren korta svar, af hvilka man förnam att han plötsligt erfarit en oförklarlig, öfverväldigande svaghet, men hvilken nu redan började att försvinna. Sedan läkaren föreskrifvit något lugnande medel, ryckte han på axlarne och kastade en lång, skarp blick på en ung, skön, dödsblek flicka, som med alla tecken till förtvislan satt bredvid Estevans bädd, betäckte hans hand med kyssar och tillhviskade honom de ljufvaste smeknamn. Endast med möda kunde Ruiz hindra den gråtande flickan att salla till hans fötter, omsatta hans knän och kyssa hans händer, dock ryggade hon plötsligt tillbaka, då hon under hans tröjarm varseblef det väl bekanta gyldne armbandet.