— — — — — ;z:33nsmnn-— sbans venstra fot, mot hvilken han fast stödde sig, tycktes slinta, så att han raglade baklänges samt tappade muleta och värja. Ett enda gemensamt skri af fasa hördes från åskådarne; — alla reste sig h tigt från sina platser för att med sö lig spänning åse slutet af denna ohyggliga strid, ty tjuren, som störtat förbi, kastade sig med en tvär vändning mot sin värnlöse fiende och sänkte redan på långt håll hufvudet, för att ej förfela honom denna gång; äfven lät han ej på minsta vis förbrylla sig af hojtandet från chulos och banderilleros, hvilka från alla håll störtade in på arenan och ropade till toreron att rädda sig genom flykten. Mendovia hade äter rest sig, men han vacklade och gjorde ett fåfängt försök att upptaga tygstycket och värjan från marken; derefter stod han stilla och inväntade den rasande tjuren. — Estevan Mendovia föredrog en säker död framför en neslig flykt. Allt detta tilldrog sig under den korta tidrymden af några sekunder och så blixtsnabbt, att åskådarne kände sig bländade, bedötvade och ur stånd att göra en rörelse eller yttra en andra fasans skri efter det första. Och något oerhördt, som nu inträffade, var i första ögonblicket ej ens i stånd att lossa deras tungor, -— gestalten af en ung man i andalusisk drägt, som från åskådareplatserna hoppade öfver skrankorna, med två väldiga språng uppnådde toreron samt upptog hans värja och muleta från marken, innan tjuren haun fram, — sköt sakta undan toreron, som stirrade på honom med en sällsam blick, och hann derefter nätt och jemt att ge