sig mot den tillbakakommande tjuren, så märkte dock don Ruiz, som hade gått fram tt intill skranket och följde alla torerons rörelser. med en nästan feberaktig spänning, att han andades tungt, slöt sina ögon för ett ögonblick och for med högra banden långsamt öfver sin panna; äfven var det omisskänneligt att hans hållning och rörelser saknade denna fulländade säkerhet, som annars i så hög grad utmärkte honom. Don Ruiz kände sig på det högsta upprörd, — den brokiga, lifliga omgifningen, — det intressanta skådespelet, hvilket blef desto mera spännande för honom, emedan han var orolig för toreron, allt bragte hans af naturen heta blod i en obeskriflig svallning, — men det var en svallning, som stalsatte hans armar och väckte en pemotståndlig stridslust hos honom. Han kände huru alla senor i hans kropp spändes, -— och han skulle i detta ögonblick ej hafva fruktat tio tjurar. Han märkte den utomordentliga spänningen hos den indlöst åskådande mängden på den dödstystnad, som herrskade öfverallt på gallerierna; han hade, genom att luta sig framåt, kastat en blick på Paula, och hans hjerta klappade ännu våldsammare, då han märkte nuru äfven hon, blek och med stirrande blick, följde toreron. — Verlden tillhör len modige, han kan ernå det otroliga, mumlade Ruiz mellan de sammanbitna tänderna, och hans ögon flammade. Mendovia stod nu åter midt emot den annalkande tjuren, blek och med rödanupna ögon, men, som man kunde se af hela hans hållning, fast besluten att nu befria sig från sin farlige fiende. Redan yftade han värjan långsamt till stöt, då