arenan, en trumpetfansfar smattrade, och emottagen af ett obeskrifligt jubel inträdde Estevan Mendovia i circus. Damerna Svängde sina buketter, herrarne helsade med händerna, och folket på tendido utropade jublande: Viva el currito Mendorvia! Och under allt detta jubel gick toreron, utan att bekymra sig om tjuren, fram till generalkaptenens loge och saluterade med sin värja, tackade derefter med en behagfull böjning på hufvudet för det vänliga emottagandet samt vände sig först derefter mot tjuren, som långsamt hade dragit sig tillbaka mot tablas och betraktade honom med gnistrande ögon, i hvilka en omisskännelig ilska framlyste, likasom anade han i denne man sin farligaste fiende; — och dervid slog hvarje hjerta oroligare, och hvarje blick följde med den mest spända uppmärksamhet hvarje rörelse af den modige mannen. Huru tjuren tycks draga ihop sig, huru han sänker hufvudet och störtar framåt. Man skulle vilja svärja på att toreron, som lugnt inväntade honom, ej skulle kunna undvika den förfärliga stöten, men i det ögonblick, då han på ett par stegs afstånd såg in i tjurens öga, lyftade Mendoria helt kokett på sin hatt, log och kastade värjan, som han hitintills buriti venstra handen, öfver i den högra, hvarvid han med den venstra svängde det röda tygstycket (Muleta) helt lätt mot djurets hufvud. Tjuren tycktes taga sigte och böjde sig derefter något tillbaka för att med ett enda språng uppnå muletan, — men ej toreron. Denne blickade efter tjuren, som rusat förbi honom, och ehuru han gjorde detta med en synbarligen fullkomligt likgiltig min och derefter med samma trygghet åter vände