men min hand är lika säker som vanligt —jag hoppas att vi sedermera skola skratta åt er oro, för hvilken jag emellertid är tacksam såsom ett bevis på ert deltagande. Han räckte den unge mannen handen och tillade, i det han betraktade honom leende: — Skada att ni inte tillhör oss; — ni är redan till det yttre den skönaste torero jag någonsin sett, och hvad ert mod, er vighet och kraften i er arm angår, så har jag en rätt att döma derom. — Tyst derom, don Estevan, — ni päminner mig om min svaghet. lnte om svaghet, don Ruiz; ni blef i detta ögonblick förhexad af Dolores, nästan spöklika uppenbarelse; förhexad, — just sålunda är jag till mods; men skämt å sido, — jag hoppas att bereda en så stor kännare, som ni, något nöje; — egna mig er uppmärksamhet. — Var öfvertygad, don Estevan, att jag skall följa er minsta rörelse. Askädarne hade haft rätt i sin hänryckning öfver styrkan och uthålligheten hos tjuren med den röda devisen: capeadores hade ej det minsta uttröttat honom genom sina mantelsvängningar, sina rörliga rörelser samt språng, och den öfverdådigaste banderillero hade blott med yttersta möda lyckats fästa ett par pilar på honom. Tjuren stod ännu lika så upprätt som då han framträdde ur stallet, med högburet hufvud och mulen riktad mot vinden; han hade ännu alltjemt ,,fötter, — som det heter på konstspråket, då man vill uttrycka att han ännu är i stånd att upphinna den snabbaste chulo. su lemnade banderilleros och chulos