Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1867, sida 3

OL bLGUJS TIISIATL)BLVL, ÖD0111I 101 0 DJ resor mellan Stockholm och Jönköping, nemligen ,Pehr Brahe, kapten F. O. Molander, kommer i år att göra resor kanalvägen mellan Stockholm och Göteborg samt alternera med ngsartyget , Wadstena, kapten J. W. Langborg. — Åtgärder för berdringens vård och förplägning. Med hänseende till den fortfarande stränga kölden har regeringen förordnat ati såväl stamsom beväringstrupp vid de indelta regementen och kårer, hvilka i följd af det förestående öfningslägret å Ladugårdsgärdet ihafva sina möten tidigare än vanligt, skola under vistandet på mötesfälten dagligen under innevarande Maj månad erhålla en varm dryck, tillredd af två ort rostadt malet kaffe och tre ort socker, i stället för den uti 1858 års mötes underhållsreglemente, till bevarande af manskapets helsa, tillåtna utdelning af extra förplägningsbränvin med eller utan beska droppar, samt att dubbel qvantitet lägerhalm, eller 20 skålpund pr man, måtte få tilldelas truppen, äfven der inqvartering möjligen kan beredas, enär härtill under vanliga förhållanden icke erhålles annat än uthus eller oeldade rum. Derjemte är tillåtelse gifven att utlemna dubbla tält för såväl befäl som manskap vid lifregementets grenadierkår, lifgrenadierregementerna, Uplands, Södermanlands, Daloch Westmanlands regementen. Genom dessa serdeles ändamålsenliga åtgärder torde med visshet kunna antagas, att de olägenheter, som den ihållande kölden kunde medföra för beväringen, skola förekommas. — Konkurs. Grosshandlaren P. A. Jacobsson, som haft sitt kontor vid Stadssmedjegatan 14, har blifvit försatt i konkurs af Stockholms rådhusrätt. Den ingifna staten upptager tillgångar till 642,896 rdr 40 öre samt följ. skulder: rdr rmt 424,196: 14; pund sterling 5,155: 4, 11; fres 11,690: 40; Läöbsk mark courant 1,152: 14; Hamburger bko mark 86,791: 13; Thale preuss. 24,278: 13, 10. Gjorda förluster sedan 1858 uppskattas till 355,142 rdr. Firman har utöfvat en omkr. 20-årig affärsverksamhet samt åtnjutit ett aktadt namn. — En bondes yttrande om den konal. theatern. Väktaren meddelar följande ganska anmärkningsvärda reservation af riksdagsmannen Jöns Pehrsson: , Emot det beslut, hvari andre karnmaren stannat med afseende på mitt förslag om nedsättning af anslaget till kongl. theatern från 75 till 50,000 rdr rmt, får jag härmed vördsamt afgifva följande reservation. Då jag icke framställt något förslag om hela statsanslagets indragning, så torde jag ej behöfva inlåta mig på den frågan, huruvida theatern öfver hufvud taget kan räknas till sådana institutioner, som böra med allmänna medel understödjas. Emellertid må det vara mig tillåtet att förklara, det jag för min ringa del anser denna fråga långtifrån afgjord till fördel för theatern och att denna åtminstone ej får räknas till de nödvändiga vilkoren för ett samhälles bestånd och utveckling. Man torde då med skäl kunna fråga: ,äro våra tillgångar sådana, att vi hafva råd att offra ett så betydligt anslag på detta — såsom man förk — på en gång angenäma och förädlande nöje? Denne kammare har nyligen i betydligaste mon nedsatt det af regeringen äskade anslaget för tidsenliga vapens anskafiande åt armöen, den har rentaf vägrat medel till anskastande af gevär åt flottans manskap — ett anslag, som vid öfverläggningen i kammaren föreslogs att utgå med 75,000 rår rmt, eller just samma belopp som theateranslaget. Jag ogillar visst icke dessa beslut, utan får förklara, att jag vid båda dessa tillfällen tillhörde majoriteten ; men jag kan ej finna annat, än att man i konseqvent öfverensstämmelse härmed bort rösta för en måttlig nedsättning af anslaget till theatern. Har man af brist på tillgångar vägrat anslag, hvilkas vigtiga ändamål nytta ingen kan ifrågasätta; så måste man älven afslå eller förminska sådana utgifter, hvilka afse hufvudsakligen nöje och förlustelse. — Hvad skulle man väl säga om en man, som, medan hans hus höll på att falla tillsammans, oifrado sina tillgångar på att köpa taflor eller, medan hustru och barn höllo på att förgås af hunger, disponerade sina penningar för inköp af spektakelbiljetter åt familjen. — Men, säger man, theatern är ej blott en förlustelseanstalt, den har derjemte någonting förädlande, den är en verklig bildningsanstalt m. m. Ilvarje bildningsanstalt har eller borde åtminstone hafva till uppgift att föra sina lärjungar framåt till allt högre insigt och bildning. Har vår theater löst denna uppgift? Vittnar dess nuvarande repertoir om en sådan utveckling hos publiken? Jag svarar härtill obetingadt ,,nej! Man undfägnar sina lärjungar afton efter afton med pjeser, som kommit sjelfva tidningsrecensenterne att rodna. Sådant vill man besvara med det gamla påståendet: ,farcen är berättigad. Om jag nu äfven medgifver detta, så vågar jag dock påstå, att osedligheten och plumpheten aldrig — icke ens i farcen — äro berättigade. Sjelfva farcen måste, för att ega ett berättigande, hvila på en sannt sedlig grund och midt under det brokiga virrvarret af ystra upptåg bibehålla denna andens kyskhet, som åtskiljer qvickhet från plumphet och det sprittande skämtet från råhetens utgjutelser. Men, säger man, theatern måste, för att kunna existera, begagna sig af sådana kassapjeser. Ar detta således resultatet af den uppfostran theatern haft att meddela, att man måste gripa till osedligheter, lånade dels från hedendomens, dels från medeltidens sagoverldar, för att locka den nuvarande generationen att beträda den beprisade undervisningsanstalten. Hvad skulle man väl säga om en folkskoleorganisation, som — för att hålla barnen flitigt i skolan — t. ex. hvarannan dag beredde dem ett muntert dryckeslag eller läte dem förnöja sig med beskådandet at osedliga taflor? — Jag behöfver ej svara på denna fråga, men vågar ärligt uttala min mening, att theatern för närvarande befinner sig i en liknande ställning och alltså påtagligen varit, samt ännu är — såsom bildningsanstalt betraktad — af föga berömvärd beskaffenhet. Mycket skulle ännu kunna tilläggas; men det ofvan sagda torde kunna utgöra tillräcklig grund för den vördsamma reservation, jag härmed velat afgifva mot andre kammarens ifrågavarande beslut. Stockholm den 30 Mars 1867. Jöns Pehrsson, . från Kronobergs län. — Verldsutställningen i Paris. En tysk tidning berättar följande angående de på denna utställning till konstnärer utdelade belöningar. Stora hederspriset, guldmedalj om 2,000 francs värde, erhöllo 8 konstnärer: Meissonier, Cabanel, Gerome, Th. Rousseau (fransmän), Leye (belgier). Knaus (preussare), v. Kaulbach (bairare) och Ussi (Italienare). — De 13 första prisen, guldmedalj om 800 francs, erhöllo 8 fransmän, 2 belgier, 2 bairare, 1 österrikare, 1 engelsman och 1 spanior. — Andra priset, medalj om 500 francs, tillföll 10 fransmän, 1 nederländare, 1 belgicr, 1 österrikare, 1 preussare, 1 engelsman, 1 nordamerikanare, 1 spanior, 1 italienare, 1 schweizare, 1 badenser. — Tredje priset, medalj om 400 francs, erhöllo 10 fransmän, 1 preussare, 1 österrikare, 2 bairare, 1 nederländare, 2 engelsmän, 2 italienare, 1 ryss, 2 spaniorer, 2 svenskar. Således komma tillsammans 32 pris på Frankrike, 5 på Baiern, 4 på Belgien, England, Spanien och Italien, 3 på Preussen och usterrike, 2 på Sverge och Nederländerna samt I på Baden, Schweiz, Ryssland och Förenta Sta; i : j ö