Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1867, sida 3

. Rättegångsoch Polissaker. (Från Stockholm.) ; Ett mormondop å qvinspersoneu Hedlund, hvarm förut berättats, var i Måndags åter föremål? ör polisförhör, dervid mormonernas s. k. ,presient i Stockholm, danske undersåten och skrädaregesällen Johan Bernhard Hesse, äfvensom tre f ,.presterna eller ,.församlingens äldste, nemlin gelbgjuteriarbetaren Johan Olsson, jernarbetaen Carl Johan Lundin ech skoarbetaren Frans iustaf Sköllerqvist, voro tillstädes. Hesse, hvilken nedgaf att han anbefallt Olsson förrätta ofvanämnda dop eller neddoppning i vattnet, som, efter wvad vederbörliga intyg utvisa, skett i sex graders öld same haft till följd att Hedlunds sianessjuklom, om icke framkallats, dock påskyndats dera ippgat på härom framställda frågor, att han vi tats i Sverge sedan 1864; att han här utförde sin nission, den att predika Jesu Kristi eller ,,de sita dagarnes heligas läras och slutligen att han efde utaf det hans trosbröder och andra goda nenniskor gåfvo honom. Att han, såsom förestånlare för mormonförsamlingen, iakttagit de förekrifter, hvilka för främmande religionsbekännare lro stadgade, kunde han icke styrka. Målet blef lerföre till rådhusrätten remitteradt. (Från Örebro.) En breftjuf. En borgare i Örebro skickade nylisen sin piga till postkontoret med ett bref, innehålande, bland annat, 483 rdr i penningar. Flickan kom för sent till posten och vände genast om. Asgjordt besluten att rättfärdiga det förtroende, husbonden sat henne, fasthöll hon under hemvägen brefvet med båda händerna, troende sig sålunda kunna skydda detsamma mot hvarje obehörigt ,,ingrepp. Odet hade dock beslutat att, trots all försigtighet, spela henne ett fult spratt. Hon hade icke hunnit längre, än vidpass ett stenkast, förrän en gammal vän, en gammal älskare — hvad veta vi! — med ett ord, en skomakarelärling vid namn August Andersson, upphann henne och, utan ett ord, utan en ursäkt, utan ett: ,Iår jag lof? hastigt som blixten ryckte till sig brefvet och kilade i väg, allt hvad benen förmådde. Man tänke sig flickans förtvislan! ,August! ropade hon alldeles utom sig, August, Augusti... Men August, den lufvern, ville icke höra på det örat. Ilan for at som en pil, hoppade ibland på ett ben, ibland på två, hviftade med brefvet och försvann slutligen ur den öfversiggifna tösens Åsyn. Men polisen, den välsignade, som skall vara med öfverallt, fick reda på saken och drog utför att söka vår bref, dragare. Han var icke svår att finna. Man lyckades komma öfver honom i första gathörn. Der stod han lugn, som om ingenting händt. )et kom nu till förklaring. Skomakaren, som genast framtog brefvet, hvilket befanns orördt, försäkrade, att han, som sedan gammalt kände flickan och vid tillfället befunnit sig i en något lifvad sinnesstämning, endast på skämt tillegnat sig brefvet, utan vetskap om, att penningar funniis deri, och i tanka, att det -innehållit något om kärlek. I Fredags uppkallad till rådhusrätten, vidhöll han denna sin törklaring, hvilken, på det hela taget, ej jäfvades af flickans och de hör. da vittnenas berättelser. Utslag i målet afkunnas den 31 Maj. ——