Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 maj 1867, sida 2

stöten, betäcka hans blod och inelfvor marken. Vicadoren arbetar sig med svårighet fram undan sin häst, och emedan tjuren lyckligtvis är nog naiv att störta sig emot capeadorens framsträckta, röda sidenstycke, får picadoren tillfälle att resa sig upp och linka ut ur arenan. En tredje picador är emellertid icke lyckligare än sina föregångare; vid tjurens anfall får han ej ens tillfälle att kasta om sin stelbente häst, hvarefter denne, förfärligt tilltygad i bringan genom tjurens horn, stegrar sig och slår öfver. Det erfordrades en hel svärm af framskyndande banderilleros för att afleda tjurens uppmärksamhet från hästen och mannen, hvarefter. eden sistnämnde bars bort sanslös. Askådarne äro belåtna: — Ah, hvilken lysande strid! Hvilken modig tjur! hör man från alla håll. -— Damerna låta sina solfjädrar hvila, och mången cigarr slocknar under den odelade uppmärksamhet man egnar corridan. Och hvad har man ej änuu att vänta! Fyra hästar redan sårade, de båda picadorer, som nu rida in på arenan, skall det ej gå bättre, — nej, visst inte; — det är ju en verklig hästdödare, — och huru lätt, nästan lekande han utför det; — vi skola se om det lyckas capeadoren att trötta honom genom att svänga sin röda mantel, eller om banderilleros äro i stånd att fästa ett par banderillas på honom; men det är fullkomligt likgiltigt, ty don Estevan, den store espadan, skall i alla fall göra ända på honom, äfven om han kom direkte in från Antequeras feta betesmarker. 1 i(Forts.)