Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 maj 1867, sida 2

Uöteborg den 22 Maj. Man kan hafva olika begrepp om nationell, likasom om personlig värdighet. Några förmena, att den vinnes och uppehälles bäst genom att i stora ord framhålla sin egen betydenhet och sina förtjenster; andra tro att ändamålet bättre och säkrare vinnes dermed, att man talar så litet som möjligt om sig sjelf, men alltid, i ord och handling, står på rättvisans oeh sanningens sida, befrämjande tyst, men allvarligt det goda i alla sina handlingar. När Italien erhöll tillträde till stormakternas råd vid den sista Londonerkonferensen, kunde detta ej kännas annat än smickrande för den ädla och lifliga nationen. Vissa af landets tidningar hänfördes deraf att tala mycket om deras fäderneslands stora inflytande på resultatet af denna kongress, för att dermed vältaligt upphöja Italiens storhet. Detta tal har framkallat en replik i tidningen Nazione, som vunnit erkännande, just emedan den röjer blygsamhet, en dygd, som passar en nation lika väl som en individ, emedan den ingifver aktning. Vi återgifva ur , Naziones yttrande följande, som kan tjena till föresyn äfven för mindre stater än Italien: — — — Vi tro ej att Italiens sanna värdighet gagnas genom skryt och deklamationer. — — Värt inflytande på den stora händelsen (fredens återställande), som fyllt oss alla med glädje, har endast kunnat vara ganska ringa. Vår förtjenst måste hafva legat deri, att vi afhållit oss från att taga parti af passionerna, vare sig på den ena eller andra sidan; och att hafva gifvit vår röst, med hofsamhet och opartiskhet, åt rättvisans och sanningens sak. — — Det är omöjligt för oss att göra anspråk på att styra händelserna i Europa. Låtom oss nöja oss med att i dem taga den moderata del, hvartill vår nyfödda makt berättigar oss. Allenast på denna väg, genom att undvika all anspråksfull inblandning, skola vi i diplomatiens rådslag vinna aktning och anseende, och skola blifva eftersökta af alla, såsom ett stödjande element för ordningen, rättvisan och enigheten mellan de olika regeringarne. Se der en vacker uppgift äfven för en mindre och svagare nation. Den skall icke etterfika att inbjudas till de höges och mäktiges bord, för att kanske der betraktas såsom en päflugen snyltgäst; utan bör helldre hålla sig tillbaka, för att eftersökas när omständigheterna det påkalla. Och dessa skola förr eller sednare komma, när denna nation, med takt och värdighet, fört städse rättvisans talan, utan fruktan, men