Stamningen mått. Å Londons marknad var hvete lugnt och snarare lägre. Fin hafre efterfrågad. LIVERPOOL d. 17 Maj. I går omsattes 15,000 balar bomull. Marknaden liflig. Priset å Middl. Upland 11 d. Rättega igsoch Polissaker. Peliskammaren 1 går handlades ånyo i pol angående värden å den beryktade Sextioettan vid Sillgatan, S. Nilsson, som är tilltalad att ha skrifvit eller låtit skrifva det hotfulla brefvet till fru Bohle om hennes man, löjtnant Bohle, och dödsannonsen om denne, hvilken man försökt att få insmugalad i denna tidning, men som ej lyckats. Då Nilsson var sjuk vid förra förhöret hade han icke kunnat inställa sig förrän nu. Han inlemnade ett skriftligt anförande, af det innehåll, att då han nu vore kallad att erhålla varning för sitt oordentliga lefnadssätt, tillfölje deraf att man beskyllat honom att ha skrifvit brefvet och annonsen, så ansåg han sig böra anmärka, att i händelse löjtnant Bohle afled, var Nilsson ej den ende person, hvilken dervid skulle bära sorgdrägt; men det vore of mdt att vilja beskylla honom att ha skrifvit ifrågavarande bref och annonsen När detta skedde låg han sjuk och kunde dersgö ej befatta sig med sådant. Ilan hade icke den minsta vetskap om brefvet, och annonsen. Hustrun hade troligtvis afgifvit sina berättelser endast för att freda sig sjelf, och pigan Carolina Sofia Erikssons uppgift, att hon fått dödsannonsen af Nilsson, vore äfven ogrundad, ty hon hade blifvit hotad med stryk, om hon omtalade sanna förhållandet. Han hade icke haft något att beställa med bordellen, som hans hustru hållit i deras hus vid Sillsatan. Enär hustrun tillvitat honom att ha låtit skrifva brefvet och annonsen samt gjort försök att genom pigan Eriksson få annonsen införd i Handelstidningen, hvarjemte hon vid föregående förhöret äfven sagt, att han vore försvagad både till kropp och själ genom fylleri, så ansåg han sig icke böra längre förtiga, att han från att vara en redbar jernvägsarbetare just genom sitt gifte med : henne blifvit hvad han nu vore, hN Derester tillade Nilsson muntligen, att den förut omnämnde kronoarbetskarlen Forsbeck lemnat annonsen till pigan Eriksson och tillsagt henne att! begifva sig dermed till Handelstidningens annons; . mmaren målet kontor, dervid Forsbeck hotat att döda henne, i händelse hon omtalade, att han skickat henne dit. Nilsson begärde derför att Carolina Eriksson måtte höras på ed, då hon nog skulle komma fram med sanningen. Han yrkade äfven att Forsbeck skulle inkallas, men denne har afrest till Amerika. E Nilsson förnekade på fråga, att ha anmodat Forsbeck att ifva annonsen. Sjelf kunde han ej skrifva och när sådant behöf vände han sig till en vid samma gata boende sakförare, men han hade aldrig bedt Forsbeck om något dylikt. Nilsson förnyade sin anhållan, att pigan Eriksson och Forsbeck måtte blifva hörde, samt yrkade ansvar å sin hustru för orätt beskyllan. Han tillfrågades om ej hustrun också skulle inkallas, men härvid tycktes han blifva riktigt förskräckt och yttrade, att han visst icke ville detta. En af åhörarne, som troligtvis närmare kände !j till ställningar och förhållanaen å ,,Sextioettan, yttrade härvid, att om hustru Nilsson komme till poliskammaren, så skulle Nilsson icke våga sig dit, utan lägga sig sjuk. Såsom vid föregående förhöret upplystes af Forsbeck, skulle det vara hustrun, som varit oinskränkt herrskarinna i huset, och skall mannen ha stått :j så under toffeln, att han icke vågat taga en bit bröd, utan hennes tillåtelse. En och annan gång hade han äfven blifvit grundligt kringklappad af sin kära hälft, dervid en eldgaflel användts för gemålens upptuktelse. Med anledning at Nilssons förnekande af ätalet, uppsköts målet till den 24 dennes, dertill pigan Eriksson skulle inkallas. t Rådhusrätten. Ett tjufband af pojkar. Sistl. Thorsdag voro inför rådhusrätten sex ynglingar, hvaraf 3:ne om if blott 14 år och de öfrige mellan 15 och 16 ar i gamla, tilltalade för det de under flera månader 1 begätt en mängd till en del mycket diersva stölder. Fyra af de tilltalade hade af polisen häktats, i och nu upphemtade från cellen, erkände de otvun-!, get stölderna, hvilka utförts på så sätt, att de först skaffat sig några småsaker, såsom kängsnodder, tvål, nålar etc., hvilka de sedermera uttjuditif öfverallt i husen, dervid alltid passande på tillfälle, if att, då de, som icke varit blyga eller nog artiga att först knacka på, inkommit i ett kök eller rum, hvarest händelsevis ingen innevarit, hade de genast tillgripit hvad som fanns närmast att tillgå. Så hade två af dem en dag på eftermiddagen i slutet af sistl. April inkommit i ett hus vid Köpmangatan, och, sedan de väl sett sig omkring, hade a de upptäckt en lucka på ett fönster, hvisket legat s åt förstugan. Den ene af dem hade då försökt och äfven lyckats öppna luckan samt sedan inf krupit i rummet, der ett par nya byxor tillgrepos. h På morgonen en dag i slutet af Mars hade fyra s af dem gått ut på Breda vägen i Masthugget och, )5 sedan de varit i flera rum och kök, öfrärallt, förf syns skull utbjudande sina småsaker, utan att lik!t väl hafva påträffat något, som kunnat följa med, slutligen tröttnat på att gå längre, och uppbröto derföre på det sista stället ett klädskåp, som stod ! i förstugan, der de tillgrepo 1 par nya byxor, 215 U dito västar, 1 par stöflor och 1 par Pjexor. l 8 1 a 1 f — — å ett annat ställe i Masthugget hade de i ett s rum, der icke någon innevarit, öfverkommit en ny! klädesväst. Bästa fångsten gjorde de dock i en salubod vid Köpmansgatan, hvilken förestods af ett fruntimmer, ty sedan en af dem inkommit i butiken och ämnat utbjuda sina saker, hade han märkt att bodfruntimret ingått i ett rum innanför, ehuru dörren stod på glänt, hvarpå han genast kastar sig ötver disken, utdrager penninglådan och tillgriper derur d en mindre blecklåda med omkring 60 rdr, samt lyckas äfven utkomma utan att blifva bemärkt. s Pengarne hade de sedan nedgräfvit i jorden å enåP plats i jsrnvågen samt tagit deraf så länge det u räckte. De hade hufvndsakligen användts till inköp af karameller och bakelser, men en at dem e hade dock lagt sig till varaktigare saker, såsom t morgontofflor, hängslen o. s. v. De öfriga persed-9 larne hade de dels sålt, dels pantsatt, deis ockÅh bortkastat när de voro af dålig beskaffenhet. — Lo Flera stölder än de ofvannämnde hade derjemter begåtts af dem, men som inga målsegare inställt s sig, uppsköts undersökningen derom till följande d ransakningar. Några af de tilltalade hade förut varit både tilltalade och straffade med aga, utan att det hjelpt. Anmärkningsvärdast är, attde samtlige gått i Skola f och kunde både läsa och skrifva samt att de slesta lu egt föräldrahem att tillgå, och hade det säledes d icke varit nöden och sattigdomen, utan blott sysslolöshet, dåliga säilskaper och bristende estersyn af föräldrarne, som gjort att de redan så tidigt in-it letts på brottets bana. En af de häktade, hvil-d ken synteg minst förhärdad, hade dock en sorglig s histeria, som berättades under tårar: fadren hade ganam sjalfmard fårkartat citt lif madren var eink