Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1867, sida 2

utan för at stirra mot ett hörn af rumnet, der en månstråle aftecknade sig mot väggen, och hvilken hennes blickar följde, imma efter timma, till dess han slutligen örbleknade, då gryningens skimmer inrädde i rummet. Så stilla och orörlig Dolores än tycktes vara till det yttre, likaså våldsamt stormade det i hennes inre, isynnerhet så länge hon ännu kämpade med ett beslut, och först då den vänliga morgonsolen sken in i rummet, blef hon lugnare och mera sansad, medan hennes heta, brännande ögon fuktades af välgörande tårar. Hon steg upp från sin bädd, iklädde sig, i stället för den ljusa, glänsande drägten, en mörk hbasquina och en svart mantilla samt lemnade huset, sedan hon tillsagt sin åldriga moder att hon ämnade gå till det närbelägna klostret för att afhöra morgonmessan. Dit vände hon äfven sina steg, men endast för att kasta en blick in i kyrkan och se efter den gamla gumman, som brukade sitta utanför kyrkodörren och drifva en handel med vaxljus, rosenkransar och dylikt. Då hon ej varseblef henne der, gick hon med raska steg genom Triana och inträdde i en liten illa omhägnad trädgård, i hvilken, bredvid en gammal fontän, en liten hydda var belägen, der en gammal qvinna var syssel3 med att skölja några grönsaker i en alja. Ah, sade gumman och blickade upp, — hvilket underverk att se sennora Dolores så tidigt uppe på sina små fötter, fastän dessa små fötter visst varit i stark rörelse i går qväll. — Ja, ja, man dansade, men jag deltog endast obetydligt deri, mor.