Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1867, sida 2

— Det vill säga, väl dina fötter, men inte ditt hjerta. — Sennor Estevan borde skämmas att göra dina sköna ögon så illa som han har gjort, — ja, jag förstår allt och ser nog att du har gråtit och vakat, 0 det är gift för din ungdom och skönet. Gumman strök med sin knotiga hand den unga flickans mjuka, blåsvarta, glänsande hår och tänkte med en djup suck på sin egen ungdom, på den tid, då hennes eget hår svallade som en flod öfver hennes skuldror; nu återstodo deraf endast några grå, tofviga testar, och hennes insjunkna, rödsprängda ögon flammade till medan hon upprepade: — ja, sorg och bekymmer äro gift för din sköna kropp; — skam öfver honom ifall han gifvit dig orsak att klaga; — har han verligen gjort det? Dolores nickade tyst med hufvudet. — Har han behandlat dig illa, eller har han varit dig otrogen? — Båda delarne. — Ah, och du kommer till mig, min dufva, så att vi må hålla en liten räfst med honom, med denne högmodige toreador, som jag alltid missunnat din kärlek, — ah, han är grym och hjertlös — — Nej, nej, det är han inte, endast förblindad genom skönheten hos en af dessa förnäma sennoritor, hvilkas afgud han är, och hvilka kasta till honom blommor och ännu dyrbarare saker. — Men ändå är han grym och hjertlös, återtog den envisa gumman, — åtminstone mot fattigt folk som jag; -— då han red här förbi förliden Söndag och jag stod i dörren, stänkte hans häst smuts på min helgdagsklädning, men då skrattade tore