UTRIHKES. ITALIEN. Redan förut hafva vi meddelat att baron Carlo Poerio aflidit, samt att parlamentet enhälligt beslutat att hedra minnet af denne store medborgare på så sätt, att hans begrasning skall skepå statens bekostnad. Den 3 dennes klädde sig Neapel i sorgdrägs och snart sagdt alla dess innevånare deltogo i begrafningshögtidligheten. För hvar och en är denna martyr för Italiens frihet känd, men vi kunna icke neka oss nöjet att meddela den biografi öfver den aflidne, som författats af Camillo Benucci, der det heter: Fadren till Carlo Poerio, den djerfve talaren och utmärkte juristen Guiseppe Poerio, hörde till offren för 1799 års reaktion, denna epok i neapolitanska historien, full af blod och låghet! Konung Ferdinand ,, visade honom den nåden att kasta honom i det eländiga fängelset på ön Faviguena, nära vestra kusten af Sicilien. IIan qvarhölls der tills under Murats fregering. Vid bourbonernas återkomst 1815 dömdes han till landsflykt. Återkommen till Neapel var han i 1820 års rörelse förbunden med historieskrifvaren Pietro Colletta, en af cheferna för det moderata partiet. Under reaktionen året derpå kastades han på nytt i fängelse, men utlemnades sedan till Österrike, som behandlade honom med långt mindre stränghet än den ,patriarkaliska neapolitanska regeringen. De neapolitanska proskriberade försändes till Florens, der Guiseppe Poerio sammanträffade med sina söner Alexander och Carlo. ,Det är icke stället här att tala om Alexander Poerio, den glödande skalden och hjeltemodige krigaren, som dog vid försvaret af Venedig år 1849. Carlo Poerio föddes i Neapel den 13 Oktober 1803 af kalabresisk stam, och redan hans uppfostran lät förmoda det hans karakter — genom de exempel, som han såg i sin familj — skulle h jas till heroism. Vi känna redan at hans far; hans mor påminde — genom den förenade kraften och mildheten i sin själ — om det gamla Roms qvinnor. Barnets och den unge mannens studier vändes med förkärlek åt de historiska och moraliska vetenskaperna. Är 19820 bar han muskötten i det neapolitanska nationaldets leder, och året derpå gick han med sin far i landsflykt. År 1826 återvände han till Neapel och inträdde i sin fars yrke —han blef advekat. Från den stunden blef han — som Crispi uttrycker sig — ungdomens i Syditalien själ och hjerta. Redan då voro allas blickar fästade på honom, men isynnerhet — polisens. År 1533 undgick han med plats fängel Fyra år derefter var en stark jäs ning på Sicilien och i Abruzzerna, och Carlo Pocrio arresterades, men utsläpptes snart. År 1544 lemnade bröderna Bandiera Venedig för att förmå kalabresarne att resa sig; Poerio visste icke af deras plan, men arresterades icke destomindre såsom misstänkt. År 1847 var Poerio ånyo inom lås och bom, men utgick äret derpå såsom polisprefekt, och blef sedan — under Ferdinand II onstitutionella regering — minister för allmänr undervisningen. Ian behöll dock icke länge denna befattning, men blef snart det neapolitanska parlamentets ledtråd och heder. Parlamentet upp