Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 maj 1867, sida 1

— Jag tackar sör artigheten, ehuru den åter litet tvetydig. — Vi äro framme, sade toreadoren, sedan de under tystnad tillryggalagt den temeligen långa vägen till tjurplatsen; han öppnade en liten dörr genom att vrida en knapp på densamma, och då båda nu stodo i den vidsträckta, tysta circus, sade toreadoren med största lugn, i det han stängde dörren: — Se här, don Ruiz, ni behöfver endast trycka på detta sätt emot låset för att åter komma ut, ty det är ju ganska möjligt att ni kommer att lemna circus ensam. Der nyss uppgångna månen framglänste öfver det högsta galleriet och fyllde den stora arenan med ett mildt skimmer. Det är en egendomlig känsla, sade Ruiz, då han vigt kastade sig öfver tablas, — att beträda circus på detta sätt. — Det står er fritt att lemna platsen, sade toreadoren, — sedan ni betraktat den i månbelysning; — gif mig endast en nöjaktig förklaring öfver edra förhastade ord. Don Ruiz skakade på hufvudet, i det han kastade kappan på venstra axeln, vecklade ändan deraf omkring sin venstra arm och drog dolken. — Jag har svurit att se något af ert blod, sade han derefter med ett besynnerligt uttryck, — jag tror, sennor Estevan, — att ni föredrar dolken framför navajan? — Ja visst, — navajan är ett vapen för smugglare och mulåsnedrifvare, — Klingorna äro ungefär af samma längd. — Ja, och båda goda toledaner. Don Ruiz rätade ut sig, förde venstra