oförsigtighet, hvarigenom detta ständ underlättade utförandet af konungens planer. De bullersamma uppträdena i adelns plena, de bittra och för konungen misshagliga yttranden, som fälldes af de mest framstående oppositionsmännen, och den motståndslusta hos ståndets pluralitet, som den kungliga viljan från riksdagens början fick erfara, kunde ej annat än gifva konungen vapen i händerna mot adeln jemte dem, hvilka redan förräderiet i Anjala förlänat honom. Den starka motviljan för rikets första stånd och partiskheten jör dess förklarade motståndare, konungen, som redan förut existerade hos de tre öfriga och isynnerhet hos bondeståndet, skulle naturligtvis stegras genom riddarhusmajoritetens beteende, hvilket verkligen var hvad man i våra dagar kallar srabulistiskt? och temligen starkt erinrade om det, hvarför den polska adeln på riksdagarne i Warschau gjort sig känd. Liksom Carl XI lyckades Gustaf III att medelst de trenne ofrälse ståndens bistånd tillskansa sig den olycksdigra enväldsmakten, hvilken under hans son ådrog Sverge förlusten af Finland, liksom den under Carl XII ådragit detta land förlusten af Ingermanland, Estland och Liffland. I begge fallen var det hufvudsakligen hatet mot adeln och tanken på det sätt, hvarpå denna samhällsklass missbrukat sin makt, som kom de ofrälse stånden att blunda för de vådor, som äro förknippade med enväldet, som kom dem att köpa aristokratiens förödmjukande med frihetens förlust. Att detta kunde ske ännu 1789, då folkfrihetens väsende klarare uppfattades at allmänheten, tycks väl besynnerligt, helst som adelns makt betydligt försvagats genom 1772 års revolution och den dessutom aldrig återfått den sociala betydelse, hvilken Carl XI:s reduktion ber röfvat densamma; men de detaljupplysningar, som erhållas vid närmare studium af den märkliga riksdagens historia, och som meddelas i rikt mått i denna bok, visa, att åtskilliga andra omständigheter, än dem vi ofvan påpekat, bidrogo att göra de trenne ofrälse stånden benägna att samtycka till konungens förslag, hvartill kommer det sätt, hvarpå talmännen lockades att lemna sin underskrift. De källor, som förf. begagnat, torde vara de tillförlitligaste och mest upplysande at de hittills kända. Särskilt må anmärkas, att Wallqvists och Nordins anteckningar ädagalägga, att begge desse konungens förtrogne inom presteståndet ej voro belåtna med säkerhetsakten. Det måste då antagas, att hosgunstlingarne, deltagarne i konungens nöjen, varit de rådgifvare, som tillstyrkt utförandet af hans andra rerolution. A.