Litteratur. Konung Gustaf HI och rikets ständer vid 1789 års riksdag. Efter tryckta och otryckta källor af Wilh. Tham. Siockholm, på L. J. Hiertas förlag, 1866. piden för ett opartiskt bedömande af Gustat III är nu inne, då talrika dokumenter, bref och anteckningar, egnade att sprida ljus öfver de dunkla partierna af hans personlighet och handlingssätt, blifvit tillgängliga, och då såväl de blinda beundrarnes som de förbittrade fiendernas röster tystnat för alltid. Bidragen till hans historia, som nu utgifvas, emottagas derför med stor uppmärksamhet, då man med skäl i dem väntar fördomsfria, på fakta grundade framställningar, i stället för de passionerade partiutgjutelser, icke sällan uppblandade med förvrängningar af sakförhållanden och dikter, som förr tätt gälla som förtjenstfulla skildringar af denne monarks regering. Ett sådant bidrag är den bok, hvars första häfte vi härmed anmäla. Liksom , Gustaf II och franska hofvet kan det tjena såsom bisteriskt förarbete, ehuru vidt skildt det till hela sin natur är från detta arbete. Hr Tham har icke förarbetat hvad han hemtat ur källorna; han lemnar sjelfva de historiska råämnena i deras naturliga skick åt läsaren, bragta i logiskt sammanhang och med uteslutande af oväsendtliga detaljer. Han är således snarare att anse som referent än som historiker, och endast genom den korta inledningen får man något begrepp om hans egen uppfattning af de tilldragelser, han berättar. Det måste också erkännas, att reflexionerna öfver dessa göra sig sjelfva. Den tidpunkt, med hvilken denna bok afser att göra läsaren närmare bekant, är en af de märkvärdigaste i vår historia, och de beslut, som vid 1789 års riksdag sanktionerades trots det första ståndets ihärdiga protesterande, skulle genom sina följder blifva af betydelse för Sverge långt sedan de upphäfts. Det var vid denna riksdag, som den konung, hvilken en gång varit så högt uppburen af den sanna frihetens och det sociala framåtskridandets vänner i hela Europa, skulle handla såsom en tyrann — icke i detta ords moderna bemärkelse, hvarvid man förknippar grymhetens och blodtörstens begrepp, utan i dess ursprungliga och antika betydelse. Han skulle nemligen visa, att hans egen viljas lag var den enda, hvaraf han bands, att giundlag, besvurna förpligtelser och högtidligen afgifna löften betydde ingenting för honom, när han ansåg tiden vara inne att tillskansa sig den af honom, trots han ständiga försäkringar, ifrigt esterlängtade envåldsmakten och tillintetgöra sina politiska motståndares och politiska fienders makt. Att Gustaf III skulle vid denna riksdag göra sig skyldig till ett sådant våldförande af det svenska folkets och deras representanters rättigheter, hade väl ingen förutsett, som ej tillhörde hans förtrognas trånga krets, om än man väntade kraftfulla och om hans missnöje med adeln vittnande åtgärder af den genom Anjalaförbundet obestridligen förorättade konungen, ehuru han redan en gång förut på revolutionär väg upphäft en af honom sjelf besvuren grundlag, och ehuru de funnos, som med Fersen ansågo, att Gustaf redan öfverträdt hvarenda paragraf i den konstitution, hvilken han sjelf gifvit landet. Endast genom en sådan blindhet för den fara, som hotade adelns rättigheter och landets frihet, kan man förklara den