Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1867, sida 2

en bänk, lutade hufvudet mot väggen och tillslöt sina ögon. — Jag tycker att vi böra gå nu, sade don Ruiz till Fernando, — Jag tror att vi veta hvad vi vilja. — Du också? men jag såg dig inte tala med Dolores. — Du kom ju inte ens i hennes grannskap. En enda blick på hennes arm var tillräcklig för mig, yttrade han mellan de sammanbitna tänderna, — en enda blick sade mig mera än hennes prat med dig, hvilket jag märkte från min plats vid dörren, ty jag hade ju ej sinne för något annat, — jag har ju ej någon annan tanke än att äterskafla detta armband. Fernando betraktade sin vän med en så lång och betydelsefull blick, att don Ruiz ovilkorligen vändo bort sina ögon; derefter sade den förre: — Det blir inte så lätt, isynnerhet nu då Dolores synes vara på bästa väg att blifva oense med toreadoren. Se huru envist hon vänder honom ryggen och rycker mantiljan, som han erbjuder henne, ur hans hand; — akta dig, Estovan, min tappre torero, — flickan för en säker klinga. 1 I så fall skall Dolores offra armbandet till någon kyrka för att försona sina synder. — Utsigt för mig att på omvägar återfå det mot en rik ersättning, sade licenciaten med ett sorgset leende, — men allvarsamt taladt, går du med? — Ja och nej. (Forts.)