Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 maj 1867, sida 2

(Forts.) — CTRIKRS. TYSKLAND. Från Wien skrifves till ,,Augsb. allg. eit.: Att det icke nu kommit till krig ir Österrikes förtjenst. Huru underligt det in kan synas, så är det just denna omständighet, som uppfyller oss med lifliga ekymmer för framtiden. Preussen har nemligen endast på grund af Österrikes hållning beslutat sig för offret af fästninsen Luxemburgs utrymning. Man har i Berlin, efter grefve Taufkirchens misslyckade mission, kommit till den öfvertygelse, att det österrikiska kabinettet, i hänlelse af krig, icke skall kunna motstå frestelsen att hämnas på Preussen och derföre föredragit att icke inlåta sig på ett crig, innan man förberedt sig på den evenualiteten att Österrike ställer sig på Frankrikes sida. Man misstog sig måhända i den förutsättningen, att Österrike redan under behandlingen af luxemburgska frågan skulle låta denna frontförändring komma i dagen, men så mycket tror jag mig med säkerhet kunna säga, att scenförändringen skall försiggå med största lätthet, så snart de andra frågor, hvilkas afgörande ännu förestår, blifsa satta på dagordningen. Jag vet än vidare från mycket pålitug källa, att österrikiske ambassadören i London, grefve Apponyi, blifvit instruerad att låta möjligheten af en sådan ändning skymta igenom hans yttranden, sannolikt likväl icke så mycket med anledning af Preussens afsigt att ignorera art. 5 i Pragerfreden, som på grund af den preussiska regeringens försök att faktiskt öfverskrida Main-linien. Härtill har kabinettet i Berlin gjort början genom afslutandet af den hessen-darmstadtska traktaten (af den 11 April). Tillsvidare låtsas österrikiska regeringen, som om den icke lagt märke dertill, men det är visst, att denna regering i de sydtyska staternas införlifvande i nordtyska förbundet ser en fara för Österrike, som den är bestämd för att afvärja med alla de medel, som stå till dess disposition. Ett sådant medel ser Usterrike i anslutningen till Frankrike. Det är möjligt, att en stor del af det, som blifit förtäljdt om en fransk-österrikisk allians, är dikt. Men det är ett positivt faktum, att det för nämnde fall bestått bestämda stipulationer mellan Frankrike och Osterrike, till och med om de icke erhållit formen af en traktat. Attalen mellan de nämnde tvenne makterna äro, som sagdt, endast gjorda för ett bestämdt fall; de träda nemligen först i kraft, då Preussen öfverskrider Main-linien. Ehuru man hittills iakttagit den största hemlighetsfullhet med afseende på dessa stipulationer, är det likväl öfverflödigt att anmärka, det man i Berlin är fullkomligt noga underrättad om allt detta, samt att man der tagit sina motdispositioner. Dessa bestå uti konditionella arrangementer med Ryssland, sem säges hafva öfvertagit uppgiften att hålla Österrike i schack, i fall det skulle få i sinnet att bereda Preussen svårigheter, samt att företaga en militärdemonstration vid österrikiska gränsen, så framt Österrike skulle taga aktiv deli något krig mot Prenssen. Frågan om Luxemburgs förhållande till tyska tullföreningen har, under det myckna talet i de tyska tidningarne om konterensen, spelat en vigtig rol, enär man påyrkat bibehållandet af detta band, som en garanti mot Frankrike. Konferensen synes emellertid hatva uteslutit från sina förhandlingar hvarje diskussion öfver storhertigdömets inre angelägenheter. Som följd häraf kan man förmoda, att det ensamt skall tillkomma konungen af Holland alt besluta öfver Luxemburgs deltagande i eller utträdande från nämnde tulltörening. ÖSTERRIKE. Neisaren Och keisarinnan vänfade den