från danska spräket. ÅA, Ce ———— AL — Rättegångsoch Polissaker. Peliskammaren. Målet angående värden och värdinnan ettan vid Sillgatan, värdshusidkaren N, dennes hustru Carolina Nilsson samt deras piza Sofia Eriksson, som varit inkallade till polisfö hör om det bekanta brefvet med hotelser mot löjtnant Bohle och dödsannonsen om denne, förevar i går ånyo i poliskammaren, då hustru Nilsson och pigan Eriksson voro tillstädes, men N anmäldes vara sängliggande sjuk. Hustru Nilsson förklarade nu som förut, att hon icke afvetat det dumma försöket med brefvet och annonsen, som hon ansåg vara en galenskap af hennes genom fylleri till kropp och själ försvagade man. Hon kunde icke läsa skrifvet och var det ,,platt omöjligt för henne att lära sådant. När Sofia kom tillbaka från annonskontoret och omtalade hvad annonsen innehållit, dervid hon i förskräckelsen yttrade: ,,nu är jag evigt olycklig-, blef hustru Nilsson lika bestört öfver att mannen företagit sig en sådan dårskap, enär hon insåg att hon äfven skulle bli inblandad i saken. Hon besökte derför löjtnant Bohle följande dagen, för att upplysa honom om rätta förhållandet, men han ville icke tala med henne. Att hon talat sanning i hvad hon uppgifvit, ,ville hon stå för om Ilerran ock kallade henne i dödens port. Kronoarbetskarlen Forsbäck, som erkänt sig ha skrifvit brefvet och annonsen, efter hvad han sagt på mannens begäran, sökte blott att skada henne, i det han angifvit henne att ha varit med om mannans galenskaper. Såsom bevis på hurudan karl Forsbäck är anförde hon, att Forsbäck för en längre tid sedan fattat henne i hufvudet och vridit om detsamma samt derefter gifvit henne en spark, så att hon deraf var ,krank i 2!, år. Sin hustru hade han vid ett tillfälle stått öfver och hotat med en rakknif i hvardera handen. Forsbäck förklarade, att Nilssonskan vid det nämnda tillfället kallat honom för bof, hvarför han sparkat henne ur sitt rum. Det var hela historien. Han påstod fortfarande, att hon arvetat både brefvet och annonsen, enär mannen stod så under toffeln, att han ej vågade företaga sig något, utan hustruns vetskap. Sofia Eriksson vidhöll, att då hon ej kunde läsa skrifvet, så visste hon icke hvarom annonsen handlade. Hon hade flera gånger varit å annonskontoret med annonser om uthyrning af rum och hade hon derför trott, att det äfren denna gången varit fråga om sådant. Då ingen gällande bevisning förefanns, att hustru Nilsson och Sofia Eriksson varit medvetande om brefvet och annonsen, skiljdes dessa från saken, men mot Nilsson skulle anställas åtal vid rådhusrätten. — Det stora slagsmålet vid nya tullhuset den 1 dennes, dervid arbetskarlen Andreas Nilsson blef så illa misshandlad af muraren Johan Car son, att Nilsson måste intagas å sjukhuset, var i går ånyo föremål för undersökning i poliskammaren, då Carlsson, som blifvit häktad, var inställd. Nilsson, som var nästan återställd till helsan, hade infunnit sig, men kunde ej uppgifva af hvem han blifvit slagen. Läkaren hade förklarat, att han icke skulle få vidare mehn af sina sår än möjligtvis ett ärr vid ena ögat. Då tullvaktmästaren Ahlberg vid förra förhöret vppgaf, att han anmält saken hos poliskonstapeln Jansson, eom han träffat vid skeppsbrotorget, och af denne begärt bistånd mot våldsverkarne, men att Jansson svarat det han icke kunde lemna sin station och gifva en sådan handräckning förrän en fullt vederhäftig person derom gjorde anmälan, var Jansson inkallad för att deröfver höras. Jansson förnekade i början att ha yttrat något sådant, men förklarade sedermera att det väl kunde bända att ban under samtalet med Ahlberg låtit undfalla sig dessa ord. IIan hade dock snart, eller efter ungefär 10 minuter, begifvit sig till valplatsen, sedan han tillkallat konstapeln Gustafsson, som åtföljde honom, enär Ahlberg sagt att han icke borde gå dit ensam. Der anträffade han muraren Carlsson, som blef af Jansson häktad och uppförd i vakten, medan Gustafsson åtföljde Nilsson till sjukhuset. Då Nilsson numera är utan fara till lifret, försattes Carlsson på fri fot, och öfverlemnades den vidare ransakningen till rådhusrätten. — Arbetskarlen Magnus Bengtsson hade i Lördags råkat ut för det missödet att få sin näsa afkortad. Detta skedde i en vedbod vid Redber lid, der han kommit i gräl med arbetskarlen Johannes Andersson från Utbynäs i Partilleds socken, hvilken var nog glupsk att afbita en del ai sin vederdelomans näsa. Magnus Bengtsson måste derför intagas å sjukhuset. Vid förhör härom inför poliskammaren förnekade Andersson sitt gemena dåd. Nämnde dag hade han och hustrun varit i Redbergslid för att hemta en mjölpåse, då Andersson gått in i er vedbod, der han träffat Bengtsson, som stått och hållit sig i näsan, men enär han vände sig här med åt väggen, kunde B:n ej se huru det var fat med honom. På fråga af A:n huru det stod til med B:n, hade denne svarat, att han fått , usel het i näsan. Såsom beris på att de icke varit ovänner, anförde A:n, att B:n bjudit honom på en sup ur en flaska, som B:n haft i vedboden. lrenne vittnen intygade, att A:n kommit ur vedboden, blodig i ansigtet, der B:n funnits med sönderbiten näsa. Derjemte upplystes, att A:n tillfölje af någon tvist med B:n, förut yttrat att denne skulle få smörj af honom. För närmare upplysningars vinnande och infordrande af läkarebevis om Bengtsson, uppskö målet till den 14 dennes. Anderssen insattes i häkte. — Trädgårdsmästaren C. F. Lönblad. som varit så beskedlig att förenämnde dag på aftoner åtfölja Bengtsson till sjukhuset, råkade på åter vägen från staden vid pass kl. 8 ut för den led samma händelsen att bli öfversallen och slagen vic Redbergslid. Här mötte han en okänd karl, son