radt och kan ej väcka läsarens intresse helst som denna endast högst knapphåändigt omtalas, för att först i berättelsens sista kapitel uppträda handlande. Såsom ett ytterligare fel hos detia arbete vilje vi anmärka det tröga, vidtsväfvande ocl föga fängslande, men ofta temligen tarfliga framställningssättet, hvilket, äfven det, erinrar om att Carl Bernhard ej kan räknas bland författare af första rangen. Vi ha här framställt de brister, vi trott oss finna i en bok, som blifvit mycket prisad, och vi vilja nu uppsöka de förtjenster, som kunna berättiga de loford den erhållit. Dessa torde bestå i den historiskt sanna skildringen af Kristians, Dyvekes och Sigbrits karakterer och lynnen, i den om grundliga studier och samvetsgrann omsorgsfullhet vittnande, synnerligen trogna skildringen af samhiällslifvet, sederna, sinnesstämningen och de stämplingar, som redan bedresvos mot den demokratiskt sinnade, men efter envälde sträfvande monarken. I synnerhet är skildringen af Kristians hela väsende och verldsåskådning utmärkt god och ådagalägger en berömvärd fördomsfrihet och klarsynthet hos förf. Äfven vid minsta detalj tycks han ha haft för sina ögon denna egendomliga personlighet med den underliga blandningen af godt och ondt, af uppenbara motsägelser, som karakteriserade den. I den godhjertade men lättsinniga Dyvekes veka sinne tycker man sig ofta spåra liksom ett aftryck af de egenskaper, som utmärkte hennes kunglige älskare, liksom hon, när hon blir uppretad, begagnar hans lif-ed ,,Guds dross denna omständighet vittnar fördelaktig! om förf:s verldserfarenhet och psykologiska blick för hvar och en, som känner huv ofta det händer, att en person med svag och böjlig karakter under den ständiga och långvariga beröringen med en person med stark karakter småningom bildas ef: ter denne och insuper icke så obetydligt af hans visende och de mest utpräglade af hans egenskaper och vanor. Atskilliga anmärkningar ha blifvit riktade mot den ännu hos oss gingse seder att öfversätta danska och norska arbeten som tillhöra skönlitteraturen, och vi in stämma i de protester som blifvit inlagd: i detta hänseende. Skillnaden mellan syenskan och danskan är ej större, än at! hvarje svensk med lätthet kan läsa arbe ten författade af de begge brödrarikenar litteratörer, om han blott gör sig det rings besväret att söka uttydningen af de längtifrån talrika ord, som ej förstås genom sir Jikhet med de motsvarande svenska. Vi hop. pas derföre, att , Kristian den Andre och hans Samtid blir en af de sista romantiska berättelser, som öfversättas på svensk: från danska språket. A.