Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1867, sida 2

Silfverknappar. Qvinnorna voro verkligen förtjusande; — deras med silkesstrumpor beklädda tötter hvilade i verkliga barnskor, och fotlederna voro så fina, att man nästan förvånades då man såg smalbenets ansenliga rundning i förhållande dertill. De korta kjortlarne bestodo af ljust siden; ett åtsittande lif af siden eller ylletyg med trånga armar, hvilka ända ned till armbågen voro försedda med silfvorknappar och broderier, fulländade drägten. Lägg härtill en sköldpaddskam i det tjocka bläsvarta håret, och en mantilla, hvilken af majan bäres med samma koketteri, antingen den är värd ett par francs eller ett par tusen realer. De flesta af de dansande hade aflagt mantillan och strukit tillbaka det rika håret öfver de fina öronen, så att man bakifrån kunde se den fina halsen ned till skuldrorna, — och hvilken hals, hvilket hufvud! Dessa underbara, mandelformiga ögon med den förtrollande sammetsfärgen, de fina, purpurglödande läpparne, de perlhvita tänderna; — ja, bland alla de unga qvinnor, som här dansade, fanns kanske ej en enda, som icke kunde göra anspråk på en fullkomlig skönhet. Då de båda unga männenfanlände, hade en bolero nyss slutat, och de lifliga flickorna, med glänsande blickar och svallande barm, satte sig häftigt ned på bänkar och rörstolar, så att sidenkjortlarne frasade. Några togo torkade frukter, — fikon eller oranger, som stodo på småborden, eller läto några droppar vin fukta läpparne, men de kunde ej länge sitta stilla; isynnerhet icke de unga karlarne, hvilka, ehuru den lifliga dansen slutat, dock fortsatte sina pas, än två och två, än allena, likasom