Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1867, sida 2

— Du söker således någonting? — Ja, och allt skulle bedraga mig, om icke äfven du i natt följt mig hit i samma afsigt; men tyst dermed — till och med för hvarandra, ty ju mera obesvärade vi äro, desto förr komma vi lyckligt till målet; — oho, ropade han och tog ett språng öfver tröskeln, in i huset: Ole salero! viva la gente Morena! Så Viva don Fernando! Det var ett ganska talrikt och prydligt siliskap, som var församladt här; omkring tjugo män, de festa unga, och ett dussin sköna flickor, hvilka dels dansade, dels sutto på bänkar, der vinflaskorna gingo flitigt omkring, och der alla slags bakverk nu fördes mellan samma sköna läppar, som nyss hållit den rykande cigariton. I salens bakgrund sutto på den plats, der eldstaden var anbragt under vintern, ett par äldre män i Capa och den spetsiga hatten, med guitarrerna i händerna, och bearbetade deras strängar med sina ofantligt långa naglar samt sjöngo omvexlande den ena glada sequidillan efter den andra. Dessa voro de hyrda musikanterna, och bredvid dem såg man några ziguenerskor i ljusa kläder med hvita bröstlappar, hvilka stundom räckte spelmännen vinflaskan, eller lagade dem en papperscigarr. Med undantag af denna grupp, skulle hela det öfriga sällskapet, genom sina verkligen eleganta rörelser, samt genom rikedomen i sina drägter, — hafva prydt den ämsta krets; de dansande voro idel äkta eller förklädda majos, och äkta majas; männen vackra, välväxta karlar i den bekanta andalusiska drägten, men hvilken här vid denna tertulia bestod af de finaste tyger, sammet, atlas och kläde öfvertäckt af broderier och