Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1867, sida 2

tat klappa, och detta är lika sä naturligt i dansen som i det dagliga lifvet. Att de bäda unga männen ej voro några fremlingar i denna krets såg man på den vänliga, ja hjortliga helsning, hvarmed do omottogos från alla sidor; men Fornando erhöll dessa helsningar till större delen från de sköna qvinnorna, medan don Ruiz ofta vexlade en handtryckning med de närvarande minnen. — Ah! du har således kommit hit? — Hvarför inte? man måste lära känna allt här i lifvet; — man kan suga honung ur alla blommor. — Ja visst, och då man är kännare, aktar man sig för giftet. Många af dessa händer, som tryckte den unge licenciatens, voro fina och mjuka, andra deremot hårda och fulla af valkar, och då man nogare observerade de gestalter, till hvilka de sistnämnda händerna hörde, märkte man dessa säkra, men mjuka rörelser, hvilka vi förstå att under tjurfäktningarne uppskatta hos camperdores och bandilleros; men här voro de caballeros likasem de andra, och man märkte ej några röda nät eller små hårpungar; de buro sina sombreros käckt på det ena örat likasom alla de andra. — Jag hoppades att träffa den store Mendovia här, sade Fernando, hvarvid hans kamrat, som äfven sett sig omkring, svarade med en dyster blick och en egenlomlig axelryckning: — Kanske har han något annat att göra, eller är han trött efter dagens tjurräktning. — Visst inte det sista, — troligtvis kommer han snart, ty jag ser der min väninna Teresa och bredvid henne Dolo