Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 maj 1867, sida 2

dansande med sina egna skuggor. Dervic började guitarrerna åter, och efter någraccorder inföll en majo: Ay! sal, bella joven, Sal, angel de amores Y al guc la fiores De lindo pensil. En annan sprang fram till flickorna, och klappade i händerna, en tredje ropade , Viva la gente Morena! och dereiter va ett dansparti åter ordnadt. Med den öfre delen af kroppen något framåtlutad stode andalusiskorna der, med den ena handen i sidan och med den andras fingrar lätt slående den ena kastagnetten samt accompagnerade rörelserna hos dansörerna, hvilka nu nalkades likasom utmanande; då dessa åter veko tillbaka följde flickorna dem och rörde kroppen, isynnerhet höfterna, med ögonen riktade mot golfvet och lätt släende kastagnetterna med de framsträckta händerna. För att omfatta det säkra bytet öppnar dansören nu sina armar, men hos de sakta och behagfullt sramskridande flickorna vaknar dervid spanskans stolthet; på hennes trotsiga mun tycker man sig läsa ett carambii, då hon nu plötsligt viker tillbaka, hvewvid kastagnetterna högt och likasom vred gadt smattra; dervid har hon stolt upply sat sitt hufvud, likt en orm böjes öfre d elen af hennes kropp tillbaka, derefter så nkes hennes panna, och, medan hon flyr med framsträckta händer, fladdra hennes lätta kjortlar obeskrifligt behagfullt omkri 1g hennes höfter. Något dylikt upprepas i de flesta spanska ensembledanser: A ndalusiskan börjar med en förkrossande ;stolthet och blir eftergifvande först då blo let börjar svalla och hjer