Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1867, sida 2

vets förnämsta herrar och ädlingar då gjorde. — För mycken ära för en stackars, anspråkslös licenciat! — Och för att nu komma till slutet, — ty vi befinna oss nu vid din bostad, — har jag aldrig trott att alla dessa lysande egenskaper så plötsligt blifvit utplånade genom en lång, svart rock, likasom ljussläckaren gör med det brinnande ljuset; — men skynda dig nu och låt mig snart få se dig i en annan drägt. Don Ruiz försvann i huset, framför hvilket de nu befunno sig, och den unge Melendez gjorde sig en papperscigarr, nvilken han, ehuru liten den var, ej hade rökt till hälften, förrän hans vän återkom och syntes fullkomligt förvandlad. Angäonde den drägt han bar är icke mycket att säga, emedan den liknade Fernandos, utom att färgerna ej voro så bjerta, och den fulländades genom en lång, mörk kappa, som han bar på venstra skuldran; i gördeln bar han den tunga, tveeggade knifven, navajan, som bäres af hvarje majo, och vid den högra höften hängde en äkta oledodolk med prydligt fäste. — Förvandlingen kan inte vara fullständigare! I en handvändning har liceneiaten blifvit en caballero, som endast saknar trabuccon för att på landsvägen ckunna ropa till den fredlige resenären: Sennores, Guds heliga moder beskydde er nådeligen! — Ilvarje förståndig menniska rättar sig efter sitt sällskap, och emedan jag nu sår med dig, så kan jag väl inte se ut vå annat sätt! — Jag tackar för komplimangen; — vill du ha en puro?