Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 maj 1867, sida 2

Licenciaten yttrade detta i en egendomlig. varm ton, som skarpt afstack mot den frivola ton han hade antagit, sedan han vexlat drägt; — vi säga icke utan assigt: hade antagit, ty en mera skarhsynt betraktare än Fernando måste hafva märkt, att don Ruiz talade med en konstlad munterhet och liflighet för att ej falla ur sin nuvarande roll. Nu reste sig den väldiga massan af Torre del oro framför dem i det klara månskenet, och medan de passerade den långa bryggan öfver Guadalquivir, kastade de en blick mot alamedan, der talrika spatsergängare ännu syntes, jemte ljäsglans, och hvarifrån man ännu hörde guitarrklang samt smattrandet af kastagnetter. — Der stär en lummig platan, anmärkte Fernando muntert, — der man alltid finner ett utvaldt sällskap; — nyligen var jag nära att der blifva upptäckt af min stränge pappa och, hvad som varit ännu rärre, af donna Leocadia, just som jag dansade en förtjusande sandango; — skada att dot kanske är nog sent för att gå till Iriana; om vi skulle bege oss till platanen. — Je, det vore just hyggligt om jag händelsevis blef igenkänd der; — ve öfver ditt oförbätterliga lättsinne; — Triana är mer än nog för mig, en licenciat och blifvande domherre! — Och så vidare, skämtade Fernando. Många bland mina läsare hafva hört talas om Triana, Sevillas förstad, och ehuru större delen af dess innevånare består af :iguenare, ehuru Triana är ett tillhåll för smugglare och folk med ännu sämre handtverk, ehuru här finnas de mest besökta förlustelseställen för mulåsnedrifvare, tjurfäktare och uppsluppne unge män af de