Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1867, sida 1

för mig tillbaka till sällskapet för att ej väcka uppseende. — Ert ansigte glöder, och edra ögon stråla af en fuktig glans, sade han med en lugn, allvarlig och derjemte godmodig blick. — Jag förstår, utbrast hon och sprang upp, och vill gå upp på mitt rum, så att ni får tillfälle att åter anlägga den dystra drägten, som blifvit er så kär, emedan den är passande för ert lynne, och på det att jag ej må bereda don Bartolomeo tillsälle till elaka anmärkningar, hvilka ju skulle såra er; — a Dios, don Ruiz, tillade hon efter en paus, hvarvid hon med en viss ansträngning räckte honom sin lilla hand, — i alla fall tackar jag för dansen, men kan ej underlåta att tillägga den önskan, att jag ej måtte hafva varit orsaken till den stora synd ni begått. Dervid upplyftade hon sitt hufvud och gick stolt derifrån, medan hon med klangfull röst gnolade: Vete amor y vele O, en sång, hvars innehåll han väl kände, som ej passade till det samtal han nyss haft, och som just för kontrastens skull fylde hans bjerta med en djup, våldsam sorg. Gå, min älskade, o, gå. Se, ren östern glöder. Bredvid bordet hade emellertid en andra fandango blifvit dansad i det klara ljusskenet, och när don Ruiz, i sin långa, svarta rock, åter framträdde till det glada sällskapet, tycktes han knappt blifva bemärkt; endast donna Leocadia frågade efter sin dotter och nickade lugnad, då li