Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1867, sida 1

— ———— —— — ersara något, — ja, du var mig likgiltig, 0, så likgiltig, — nu hatar jag dig. — Jag måste finna mig deruti, Paulita, svarade han efter en paus, — men emedan du säger mig det just nu, så antar jag det desto heldre som ett välförtjent straff. — Har du samvetsqval emedan du dansat? frågade hon häftigt, — o, om så är, så återtar jag mina ord, ty jag ville inte hindra qvalen i ditt inre; — ja, jag skulle kunna säga att jag älskar dig, Ruiz, om jag vore förvissad att dessa ord lemnade en tagg i ditt hjerta, som för evigt gjorde dig olycklig. — Jag skulle inte tro det, Paulita, svarade han med ett lugn, som hemskt stack af mot glöden i hennes ord, — du älskar mig ej och har aldrig älskat mig. Visst inte, smålog hon ironiskt, — ty om det hade varit fallet, skulle jag ej hafva tillåtit mig denna dans. Han nickade långsamt, men drog ett djupt andetag utan att hon märkte det, ty det skimrade för hans ögon, då han tänkte på denna dans, då han erinrade sig huru hängifvet hon derunder hvilat i hans armar, huru hennes glänsande ögon nästan förtärt honom, huru brännhet hennes andedrägt varit, och huru hennes hjerta våldsamt klappat mot hans. Emedan denna dans nu är slutad, sade don Ruiz efter en lång paus, — så tillåter ni väl att jag drar mig tillbaka för att Å ådraga mig en ännu större synd genom att längre bära denna för mig numera opassande drägt. — Ni har rätt, återtog Paula med en häftig ansträngning att återhemta sig, hvarvid hon tvang sin mun till ett leende, —