Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1867, sida 1

,,Ole, ole, salero! Paulas ögon glänste; hon andades djupt, ech dervid bet hon tillsammans sina hvita tänder och knöt sina små händer, likasom för att på detta sätt tillbakatränga en djup sorg eller en häftig vrede i sitt våldsamt klappande hjerta, och i sjelfva verket erfor hon båda dessa känslor. Ole salero! Nu ämnade hon med en kall, likgiltig blick taga afsked af sin dansör och helt ironiskt . säga honom, att han med sin svarta drägt måtte återtaga sin verkliga gestalt; — ja, hon skulle hafva gjort det, om han hade gifvit henne den ringaste, utmanande blick. Men då hon såg honom framför sig i begrepp att blygsamt och likasom sårad af loftalen från sköna läppar draga sig tillbaka, så kastade hon en flammande blick omkring sig, besvarade ett nytt, stormande ,salero skämtsamt med en donna del teatros djupa bugning och leende min samt räckte sir dansör handen, för att låta föra sig bakom kulisserna, hvilka här bildades a orange-, lageroch granatträn. Der stod en soffa, på hvilken den glödande, våldsamt upprörda flickan kastade sig ned, tryckte händerna mot ansigtet och brast i en häftig gråt. Don Ruiz stod framför henne och be traktade henne med en lång, allvarlig blick. utan att yttra ett ord. Det dröjde temmeligen länge innan hennes häftiga andetag tilläto henne att säga något, men slutligen yttrade hon afbrutet, knappt förnimbart, men likväl med er förfärande glöd: — Du vet att du var mig likgiltig, Ruiz jag kunde so dig komma och gå utan at