Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1867, sida 2

efter en så god diner blifvit något för allvarligt; — nej, lefve skämtet, glädjen, och jag ville ingenting högre önska, tillade han med höjd röst, — än att någon af våra juvencitas derborta täcktes ännu en gång uppstämma: lengo ros el mi pandero! Betrakta den herrliga natten, — tycks hon ej med sina tusen ögon förvånad fråga, huru ni kunna bry er om aflägsnare ämnen, i stället för att begagna er af dem, som ligga nära till hands, — musik och dans? — Derför än en gång: Tengo vos el mi pandero! Och nu hörde man, till ätlydnad af denna uppmaning, ur den dunkla bersån först inledande guitarrklang i rask takt och derefter en frisk röst sjunga en af dessa enkla, melankoliska visor, efter hvilka man dansar så bra, då kastagnetterna i rask och säker takt falla in vid det rätta ögonblicket. — En bolero, sennorita? Ileldre en sandango. — Hvem dansar med? Paula hade vid denna uppmaning tändt en ny cigarito, utan att förändra en min eller förråda den minsta afsigt att deltaga den öfriga ungdomens glädje, och då nennes moder i låg, men bestämd ton sade: — jag hoppas att du nu vaknar från lina obegripliga drömmerier och såsom nusets dotter ger ett godt exempel, svarade won med en axelryckning: — ni vill väl, namma, att jag skall uppträda i fandonson, men med hvem? om jag får fråga; — alla dansörerna ha ju gått till bersån ler borta. — Emedan ingen vill göra sig den onöliga mödan att förgäfves bjuda upp dig.