Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1867, sida 2

ga flickan med en axelryckning, — dansar jag väl sjelf i detta sall för mitt nåje? Ni har en hög tanke om er sjelf. Då Ruiz undvek att möta Paulas blick samt betraktade domherrn frågande, sade denne leende: Du skall bli nöjd med den bet jag ålägger dig. — En utläggning af breviariet för er gamla hushållerska, Tio? — IIvarför inte, efter en god middag, det vore botgöring nog; men framåt nu, don Ruiz; gör ditt bästa och förläna tertulian glans och lif! — Om jag kunde det, återtog licenciaten och uppreste sig lårgsamt, derefter tillade han med en axelryckning, — isynnerhet i min långa rock. — Bäst, min son, — men lägg bort denna drägt; jag öfvertar ansvaret derför, och ni derborta, sångare och musici, kom närmare och stäm upp er bästa fandango. — Skall det verkligen bli allvar? frågade Paula och sökte dervid med ögonen sin dansör, som emellertid hade försvunnit i pations bakgrund. Derifrån ljöd nu guitarren, rasslet af panderon kom allt närmare, och dessutom smattrade kastagnetterna så förledande att Paulas heta blod började svalla, på samma gång hon tycktes växa flera tum, och hon handterade sina hvita elfenbenscastanuelas med en utmanande färdighet, hvarvid hon såg sig omkring med ett trotsigt leende på de svällande läpparne: Vista ciega, lu2. oscura. Men hvar befann sig hennes dansör? Nu hörde man en liflig applåd från mjuka qvinnohänder, och från den täta i agerbosken i pations bakgrund framträdde