— Ja, ja, och huru han en annan gång, då han räkade emellan tjuren och barriener, räddade sitt lif genom det märkvärdigaste salta sobra sestlla, i det han med en operadansörs smidighet satte foten mellan tjurens horn och hoppade öfver honom. — Han behöfver aldrig någon cachetero, ty då han sträcker ut sin arm och berör tjuren med spetsen af sin värja, så har det vildaste djurs sista sekund slagit, och det nedstörtar för hans fötter likasom träffadt af blixten. — Och dessutom skall han ej vara en rå krabat likasom så många af hans yrke; han umgås med sin cuadrilla endast vid öfningarne, i hvilka han deltager snarare för att undervisa, och för ö rigt afhåller han sig från lidiadorernas vilda lif. — Öch dessutom af god adel; — då förstår jag att det kan finnas damer, hvilkas hjertan klappa hastigare vid toreadorens inträde. — Jag anar det väl, men jag beg iper det inte, sade don Fernando. Licenciaten hade emellertid utsugit sin apelsin, derefter torkat sina fingrar med sin fina näsduk och sade nu med sin mjuka, melodiska röst: — Man bör ej förakta någon kristen menniska, till och med icke en lidiador, men om han än vore af gammalt götiskt blod, så är hans yrke föga bättre AÄn en kringstrykande eqvilibrists eller ziguenares: — inte sannt, onkel Bartolomeo? — Ått du hyser denna äsigt, min son, finner jag förklarligt, — ty då jag var en ung licenciat tänkte jag på samma sitt, men i dag hyser jag andra tankar, och derför måste jag tillstå, att vårt samtal