Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1867, sida 1

och morbroder kanonikern, hade den unge lccenciaten med stort lugn och ovanlig pryålighet skalat en orange, brutit den och utsugit den, hvarunder det tycktes som brydde han sig ej mycket om de andras samtal; endast vid Bartolomeos lifliga skildring såg han långsamt upp, och hans ögon, som nu med omisskänneligt intresse hvilade på berättaren, glänste några sekunder af samma eld, som då han hade betraktat Paula. — Morbror har rätt! ropade Fernando hänförd, — och jag finner det äfven begripligt att man låter hänrycka sig, — men man bör ej visa det alltför mycket och dessutom sedermera vilja förneka det. — Jag har aldrig förnekat något, sade Paula med så låg röst, att ingen uppfattade hennes ord, och brodern, hvilken ansåg det som ett medgifvande af hans berättigade förebråelse, fortsor derför likasom urskuldande: — Det var verkligen en stätlig syn, då den store Mendovia nu uppträdde under musikens sansarer och emottogs af tusendes jubel: Viva cl currito Mendoria, el mas sandungucro de los la tierra de Dios! ) Medan andra ropade: Lefve Cid, campeadorens svärd, och don Juan Chacons kraft! — Och hvilken skön man är ej denne Estevan, sade domherrn med en egendomlig blinkning, — han leker med den ursinnigaste tjur, likasom katten med råttan; — vet du, Francisco, att han i dag, genom en den behagfullaste vändning, lät den förbirusande tjurens horn rycka näsduken ur hans sidoficka! ) Lefve den ålskad? Mendovia, den behagfullaste i Guds land!