Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1867, sida 1

mänt bifall, då den unga och sköna hertiginnan Manfredia drog sin med briljanter besatta dolk ur härfsätan och nedkastade den, hvarvid toreadoren hade den djerfheten att fästa denna härprydnad som ett vapen vid sin gördel; — sangre de Dios! Det var en herrlig dag. — Och detta jubel, detta glädjerus är så naturligt, sade domherrn, — den upplifvande striden, som drifver blodet från hjertat upp till kinderna och försvårar andedrägten, de tusendetals åskådarnes jubel, den berusande musiken, den glänsande cuadrillan med sina campeadores, de vige bandilleros i bjerta kostymer, mulornas svajande sjäderbuskar och förgylda schabrak, mängdens tillväxande jubel, de farliga momenterna under striden, hvilka stundom komma vårt blod att stelna, — dertill torons bölande och fnysande, de sårade, stapplande hästarne, det hvirflande lammet och deremellan glansen af de rika lrägterna och af campeadorernas röda mantlar. Och allt detta liknar en pyramid, som på sin spets framställer den siste kämpen, espadan, i hela glansen af hans mod; — och huru kan man således undra på att alla dessa uppskakade hjeran i ängslig förväntan klappa emot lidialoren, — hos männen om han har ryke för tapperhet och skicklighet, hos qvinorna om han derjemte är en skön man såsom sennor Estevan, — eller don Estevan, som man äfven kallar honom, emelan hans cuadrilla påstår, att han är af ika så god gammal adel och af samma zötiska blod som en Guzman eller Melina. Under hela detta sista samtal mellan Paula och Fernando, samt deras föräldrar