Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1867, sida 1

tillstå det, Francisco, då har ditt spanska hjerta äfven klappat likasom min högst ärbara kusins derborta, och jag vill inte svära på, att icke äfven Leocadia i sin ungdom har förlorat solfjäder eller armband på samma sätt. — Aldrig, svarade donna Melendez med bestämdhet och dygdig harm, — och jag trodde visst inte att jag skulle få höra något sådant om Paula! -— oeftertänksamma dotter! — Jag skall skicka bud efter din biktfar i morgon och bedja honom ransaka ditt samvete. — Gör dig inte något onödigt besvär, Leocadia, sade den andelige i något lättfärdig ton, — om Paula har begått en obetänksamhet, hvilken du anser som en synd, så skall hennes biktfar välvisligen urskilja om denna synd utöfvats med afsigt, med öfverläggning, om hon handlat af öfverilning, eller om det blott varit en olycka, och jag tror i detta fall det sista; Paula ämnade kasta sin solfjäder in på arenan, men råkade dervid olyckligtvis att stryka af sig sitt armband; — är det inte så, Paulita? Den unga flickan gjorde med hufvudet en rörelse, hvilken man lika väl kunde anse som ett förnekande som ett bifall, hvarför modern otåligt ryckte på axlarne och troligtvis åter börjat moralisera, om icke don Francisco hade sagt med en öfvertygande blick: — ja, ja, det skall och måste så vara, och jag påminner mig nu tydligt den stora toridan förtvå år sedan, hvilken bevistades af hofvet, då hennes majestät sjelf täcktes förära den besagde idiadoren en äreskänk, medan hofvets damer nedkastaste guld-uns inknutna i näsdukarne, och hvarvid det väckte ett all