Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 maj 1867, sida 1

dia först blickade mot himlen och derester med en djup suck sade till donna Teresa: — Det är nog som jag trodde. — Och hvad är det? Hvad har du trott? frågade herrn i huset, som hade hört dessa ord, och emedan detta tillfälle syntes honom lämpligt att visa kanenikern, som ofta skämtade angående motsatsen att han kunde uttala sin vilja, tilllade han i bestämd ton, — jag vill veta det! Ilen don Bartolomeo log helt fryntligt emot honom, i det han höjde sitt stora hufvud och sade: — Svåger Francisco, du är en alltför klok man att icke genast inse saken. — Hvad det är? frågar du, — jo, svaret är helt enkelt: Din dotter Paulita har låtit hänföra sig af den store Estevans utomordentliga konst och djerfhet under eftermiddagens lysande forida, hvarvid han, enligt hvad vi hörde af Fernando under middagen, likaså ridderligt som graciöst nedlade fyra tjurar efter hvarandra. — Hvad har min dotter att göra med toreron? — Ingenting, — derom kan du vara förvissad, — men har du inte sjelf upplefvat eller åtminstone hört, huru hofvets förnämsta damer kastade sina solfjädrar, börsar och armband in på arenan till den store Mendovia, sedan den vildaste tjur, träffad af hans hand likasom af blixten, sjunkit till hans fötter, och han, som nyss trotsat döden med ett sådant lugn och behag, tackat för den oerhörda bifallsstormen, så lugnt och anspråkslöst, ja, så likgiltigt, som helsade han en vän, — ja,