Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1867, sida 2

med välbehag vred tummarne om hvarandra, medan hans sammanknäppta händer hvilade mot hans väldiga mage, — klinga, klinga, min pandero, men på annat hjertat tänker, — det är mycken vishet sammanfattad i få ord, och det händer så ofta mången god kristen ; -— den helige Jakob af Compostella vare oss nådig! Det vore en lycka om man beständigt kunde hålla sina tankar qvar vid det, hvarmed man är sysselsatt; men det gifves ty värr så få ting, hvilka samtidigt kunna grundligt sysselsätta kropp och själ! — Jag finner detta yttrande litet otacksamt af er, — sennor Sobrino y Canonico, anmärkte husets vän, — otacksamt efter en så förträfflig middag, hvilken dock har uppfyllt alla fordringar. — Visserligen, visserligen, Tomaso, och i det jag just tänkte på denna herrliga middag, måste jag sucka öfver det, som Juvencita sjöng: det är en anklagelse mot mig sjelf, och jag tillstår öppet, att jag ofta tänker på något annat än hvad klockornas klang innebär, då jag går in i mitt kapell; — menniskan är ett bräckligt käril, madonnan förlåte mig! — Hvilket oerhördt förråd af barmhertighet man dagligen begär at vår heliga madonna, log husfrun och blandade sig i samtalet, — ve öfver den syndiga verlden; att höra något sådant ur er mun. — om det ändå häde blifvit yttradt af Don Ruiz, som står endast med ett ben inom kyrkans tröskel. — Falskt, falskt, Sobrina; — jag hvars fromhet blifvit pröfvad så att säga i eld och vatten, kan tillåta mig en dylik anmärkning, men en urg licenciat, som snart ämnar hålla sin törsta taeologiska föreläs