Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1867, sida 2

i sin stol betraktar äfven Paula himlen; åtminstone har hon vändt sitt ansigte ditåt. Men om vi betrakta henne närmare, se vi att hennes ögonlock helt matt dölja hennes ögon; — skada, ty till detta herrliga hufvud, med de rika, blåsvarta hårflätorna, höra helt visst ett par blixtrande ögon. Men vänta ett ögonblick, under de länga, silkeslena ögonhåren skimrar det till, — nu ser donna Paula sig omkring; ah, vi hafva ej misstagit oss, hon har herrliga ögon, ehuru deras uttryck är något dystert, och då hon så plötsligt blickar upp, erinras man ovilkorligen om en kornblixt under en qvalmig sommarnatt. Medan vi betrakta denna fulländade spanska, sjuttonåriga skönhet, hafva vi nästan glömt en ung man med anspråkslöst yttre, hvilken sitter till hälften dold bakom kanonikerns stol och, med armen stödd mot dess ryggstöd, lutar hufvudet leremot och sålunda är den ende, som j blickar upp till himmelen. Tillägga vi utt denne unge man bär en licenciats drägt, å finna vi det kanske förklarligt att han, roligtvis med tanken fästad på den anleliga himlen, ej har något öga för den sinnligas prakt. yengo ros el mi pandero. Klinga, klinga, min pandero, Mea på annat hjertat tänker lörde man från pations bakgrund, — dit le flesta af ungdomen hade dragit sig unlan, — en frisk flickröst sjunga under tt svagt guitarraccompagnement, hvarefer den osynliga sångerskan afbröts geom ett klingande skratt af ett par anIra flickröster, och i detsamma hördes asslandet af en tambour de basque. — Ja, ja, sade kanonikern, i det han