Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 maj 1867, sida 2

manfsatta sina tankar derpä. Den ifrågavarande licenciaten hade långsamt upplyftat sitt hufvud och visade ett ganska vackert ansigte samt ett par glänsande ögon med ett temmeligen verldsligt uttryck; hans skägglösa läppar krusades af ett lätt leende, då han svarade: — Sennor Bartolomeo har bedömt mig alldeles riktigt; om jag tänker på något, så gör jag det med kropp och själ, — och mitt hjerta är temmeligen kraftigt. Medan han sade detta, flög hans blick långsamt öfver bordsäliskapet med ett uttryck af stor likgiltighet, men obemärkt af alla förvandlades detta uttryck till en flammande blixt, då blicken en sekund hrilade på Paulas halfslutna ögon. vom du glädjens jubel fattar, Mina qval du äfven skattar; Hvarje ton du låter klinga, Skulle tolka ömt min sorg ljöd det samtidigt ur bersån, och då Paula härvid långsamt öppnade sina ögon och varseblef licenciatens glödande blick, bortvände hon sitt hufvud med en dyster, nästan harmsen min och uppreste sig hastigt, likasom för att deltaga i samtalet eller begifva sig till sångarne; dervid höjde hon något sin högra hand, så att den vida klädningsarmen föll tillbaka och visade hennes skönt rundade och fint formade arm. Donna Leocadia blickade bort mot sin dotter, och då hennes blick härvid fästades på Paulas handled, sade hon i frågande ton: — Har du tagit af dig ditt moriska armband? — jeg såg att du bar det un