Kommodoren sjelf följde dem med en del af sina officerare och hade tagit med sig en mängd skänker, hvilka isynnerhet skulle utdelas till qvinnorna och barnen. Men äfven de räddade erhöllo gåfvor af regeringen: Bilor och knifvar, tobak, kattun, glasperlor och många saker, som voro användbara på deras ensliga ö. Det var visserligen ej någon ersättning för den öfverståndna förfärliga tiden, men det visade dem likväl den fransyska regeringens goda vilja att åtminstone godtgöra så mycket, som det stod i dess förmåga. Bakverk och andra läckerheter medtogos äfven i land tör att bereda dem ett litet kalas, — men bränvin utdelades icke, för att ej störa den glada festen genom dryckenskap. Slutligen inbröt aftonen. Himlen hade blifvit molnhöljd, och allt antydde en stormig natt, som i dessa breddgrader ofta uppträder med häftiga, vestliga vindar. Fregatten hotades i detta fall af de långt utsträckta refven i lä på denna punkt, och tecken gafs till manskapet att återvända ombord. Båtarne lågo bemannade på den lugna vik, som rerven bilda, och alla trängde sig nu fram för att taga afsked och tacka. Unga gossar framsläpade dervid frukter, som de nyss hade plockat från träden; de fyllde hela båtar dermed, så att officerarne slutligen leende måste vägra att emottaga mera. Högbätsmannens hvisselpipa kommenderade: Klart vid årorna! Matroserna hade intagit sina platser, och vid ett tecken af den äldste officeren skallade ett dundrande ,,hurra, såsom en afskedshelsning till land. Ännu en gång höjde han armen, och åter följde detta afskedsrop, som kom från sjömännens hjertan. Nu för tredje gången, och alla svängde sina hattar. Derefter kommenderade hvisselpipan: Sätt af! — och alla årorna föllo 1 tempo. Men tätt sammanträngda på den snöhvita stranden stodo öboarne och hviftade med sina skulderdukar, svängde gröna qvistar, och deras hjertliga: Joranna! skallade långt ut i hafvet, till dess bränningens dunder förtog detta rop, — deras sista helsning och tack till de bortfarande. Slut;